Det är så tungt att läsa Vredens druvor. Jag visste att det skulle bli det. Jag lever mig med i det jag läser. Jag sörjde med dem när de fick sälja ut sina saker. När de lämnade katterna till att bli vildkatter grät jag. Jag såg vad de lämnade bakåt på vägen när de lastade allt de hade på bilen och gav sig iväg. Jag är med farmor när farfar dör. Jag känner skakningarna i växellådan. Jag berörs av Sarons ros bebis i magen. Sanden som ligger över allt. Hunden som blir påkörd. Törsten. Jag upplever det i mitt huvud. Jag pratar som dem och de finns i mig, i min föreställningsvärld. Jag reser med dem. Det gör ont för jag vet vad som väntas och det är outhärdligt. Och jag har bara läst ¼. Hur ska jag orka. Hur orkade de som ingen val hade.
En vecka i stugan
Trots att jag bara har varit här i en vecka, känns det som mycket längre eftersom inget gick enligt plan – jag skrev inte och gick inte till Stättared, utan lärde mig om papper och läste ut en bok. Jag tog en paus från Steinbecks noveller, som varit både svåra och förvirrande, och funderar på deras mening. Samtidigt började Emilia löpa, vilket passade bra med hunddagisets semester, och våra promenader blev kortare på grund av ljud från skogarna.
