Jag skriver ju inte så mycket (inte alls) på min roman förtillfället men läser desto mer. Är inne på min nionde roman för i år – Hildur en spänningsroman från Island. Det är en av böckerna som presenterades på bokfrukosten förra veckan. En annan av de rekommenderade böckerna jag läst är Sällsynt kloka varelser vilken jag avslutade igår. Ja jag påbörjade Hildur i samma minut jag läste klart den förra.
Stafettloppsslut
Det är en stor skillnad hur jag läser och tänker mot förr. Jag analyserar texten mycket mer och funderar på den. Och så stör jag mig på slut. Steinbecks slut är som storyn man börjar – och slutar – storyn springande. Som deltagare i en stafett. Man börjar springa, tar emot pinnen sen springer man ett varv och lämnar ifrån sig pinnen till nästa som fortsätter men det var jag inget om. Steinbecks historier är tunga. Jag har nu läst Våldsam skörd och nästa är Druvornas vrede och känner att jag behöver en liten paus i melankolin. Därför läser jag nu om mord och elände i en avlägsen isländsk ort.
Sällsynt klok bläckfisk
Jag kände ganska så direkt när jag läste Sällsynt kloka varelser att det är en debutroman och mycket riktigt så är det det. Stilen och meningsuppbyggnaden och det överlyckliga slutet. I och för sig är det ju en feel good. Vill man läsa en lättläst, snabb och lycklig roman och gillar bläckfiskar så kan jag rekommendera denna. Sällsynt kloka varelser var Shelby Van Pelt romandebut men hon har skrivit en mängd korta stycken som väl en del tangerar vår novell men även flash fiction samt micro-fiction (101 ord). Det är en historia på ungefär ett och ett halvt stycke. Imponerande!
Bokklubben Halland
Hela Halland läser har valt en bok som heter Fiendevän av Sara H Olsson. Den hänger på ett sätt ihop med Våldsam skörd. Det är 85 år mellan publiceringarna men ändå har de gemensamma ämnen – kommunismen och vilja att förändra samhället med våld. Fiendevän utspelas i två tidsrymder 2021 och 1941. Den senare när Sverige (för första gången) övergav sin neutralitet med att Tyskland, under andra världskriget, fick lov att köra tåg med militärer och material genom Sverige. Rätt aktuellt även idag när vi på riktigt överger vår neutralitet med medlemskap i en militärallians som NATO.
I den tidigare tidsrymden får man lära känna syskonen Ingvar och Inger och i den nu-tida Paula som flyttat från Stockholm till den lilla byn Ellinge utanför Varberg där även syskonen bodde. Jag upplevde Paula lite grundare som karaktär än syskonen Nilsson vilket kan ha att göra med att jag känner igen vardagen för Paula och har ett mer kritiskt öga för det. Händelserna 1941 känns mer solida, researchad.
Slutet inte alltid gott
Men (som vanligt numer) har jag åsikter om slutet. När det var kanske 10 sidor kvar fick jag lite panik för att historien skulle hinna klart innan sidorna var slut. Det är synd att slutet ska forceras när resten av boken var så bra. Jag hade velat ha mer om varför Ingvar tog DET beslutet. Vad föranledde det och varför. Så mycket fattas. Det känns som om författaren skrev och helt plötsligt tröttande på storyn och släppte den. POFF!
Podd om skrivande är super
Det ställer både krav och är en lättnad att slut kan vara så olika. Jag kanske ska skriva klart slutet först så jag inte blir arg på mitt eget slut. Jag lyssnar i kapp på skrivarpodden och är inne på 2020 där Kerstin som gör podden intervjuar Therése Granwald och pratar om 6 ingredienser i en berättelse. Det har gett mig lite nya tankar på vad man kan göra om man sitter fast. Jag ska lyssna om det avsnittet igen. Men först en isländsk deckare.
