Idag har jag pilgrimsvandrat. Något jag aldrig gjort förr. En grupp på femton personer tog sig från Falkenbergs kyrka till Boa kyrkstig. Sen sex kilometer över kuperad terräng till Okome kyrka. På vägen pratade diakonerna om bön och vad det är. Imorgon är det bönsöndagen. För vad är en bön egentligen? Det är intressant att fler människor säger sig be än som säger sig tro på gud.
Diakonerna läste från några texter om bön. Bland annat att be inte är en prestation. Jag måste inte kunna orden och be på ”rätt sätt”. Tvärtom sa de, be i ensamhet. Använd vilka ord du vill. Eller inga ord alls. Att ensam på sin kammare är jag mest i kontakt med min högre makt. Lev i bönen. De bad oss fundera på vad en bön är under vandringen.
Jag överhörde några av mina medvandrare att de inte hade tid att tänka på bön under vandringen (det var en ganska brant bokskogsbacke där man fick se sig för ordentligt för att inte snava). Jag tänkte att ber är väl det vi gör hela tiden. Att vi inte ska trilla. Att inte göra oss illa. Att ta oss ner för berget och samtidigt njuta av naturen kring oss. Vi lever i bönen men gör bön till något högtidligt och svårfångat när det finns i oss, omkring oss hela tiden.
Diakonerna sa att vi kan gå i tystnad men prata lågmält om vi vill. Jag gick mest i tystnad men de andra tjattrade på rätt bra. Även diakonerna vilket gjorde mig rätt full i skratt. Vid något tillfälle hamnade jag bakom en av dem och hon bara måste få säga ”det är brant här”. Jag kommer aldrig att förstå varför man måste yttra självklarheter högt. Att påkalla uppmärksamhet för något speciellt kan jag förstå. Som en fantastik trädformation vi passerade. Men faktiskt kan man peka. Använda kroppsspråk och rörelser. Man måste inte prata sönder allt.
Jag minns en busstur mellan Falkenberg och Halmstad när vi på gamla E6:an åkte förbi ett hägerpar som gick och åt på fältet. Busschauffören saktade in farten och höll ut sin högerhand och pekade. Vi som satt långt fram kunde se vad han pekade på och utan ett ord kunde vi dela på den synen.
Mitt på vandringen fick jag en ångestattack. Faktiskt två. När en person bakom mig, på en av pauserna drog upp en dragkedja bakom mig, kände jag ångest. Jag klarar inte plötsliga oväntade ljud just nu. Sen ute på turen kände jag en stark ångest och tankarna började mala i huvudet vem det var som gick där. Vem är jag och hur vet man det. Jag funderar mycket runt existensen som jag förstått är en del av depersonalisation och derealisation.
Men jag släppte det där och då. För vad kan egentligen hända. Jag är i naturen. Omgiven av människor som tycker om andra människor så de skulle bära mig om så behövdes. Och det funkade. Jag körde lite ”jordning” också – typ jag känner hör och luktar och sen försvann ångesten nånstans.
I mitt huvud hörde jag Travelling Wilburys You’re not alone
Not alone) I’ll see you through the rain
(Not alone) Through the heartache and pain
(Not alone) It hurts like never before
You’re not alone anymore
Jag vet att den handlar om en korkad man som inte kan ta ansvar för sina känslor men just där och då kändes den mer riktad till mig personligen. Helt fritt tolkat och översatt:
Du är inte ensam. Jag ska leda dig genom regn och rusk
Du är inte ensam. Jag ska leda dig genom smärta och förlust
Du är inte ensam. Även om det gör mer ont än någonsin
Är du inte ensam något mer.
Att min högre makt är med mig genom min smärta och förvirring. Att jag kan släppa taget och lita på att jag aldrig är ensam. Jag har verkligen känt det de senaste veckorna. Allt stöd jag fått från så många människor. Långt mer än jag kan återgälda så det får jag lämna till min högre makt.
I lilla Pilgrimsboken står det för lördagens aftonbön:
Tack att du varit min osynlige medvandrare idag
Tack för att du går framför mig som en vägvisare
Bredvid mig som en medvandrare och bakom mig som en efterföljare
Tack för din ständiga närvaro.
