”Du låter som du mår bra”.
sa vännen i telefonen idag. Ja jag gör nog det. Mår bra alltså. Har nog gjort det ett tag. En vecka eller så. Jag är inte lika trött och även om morgnarna är jävliga är de överlevnadsbara. Jobbet är nästan roligt och det känns inte som ett ständigt kaos i huvudet.
Gruppen gör stor nytta helt klart. Och skrivandet. Och boklyssnandet. Det är många stenar som bidrar. Jag vågade äntligen ringa ett samtal idag som jag jobbat med en vecka och är stolt över mig. Av bara farten ringde jag två samtal till. Skulle blivit ett tredje men där slog telefonskräcken till.
Sen ringde en sköterska från VPM och den gamla bittra jag tittade fram. Efter sorgen över allt från barndomen och allt dumt jag gjort får jag nog ta tag i ilskan mot psykiatrin. Jo jag går på gruppen på VPM men den känns avskild från resten av VPM. Vi får fika och mycket mer ansvar och frihet än andra patienter. När jag kommer och går innanför väntrummet så är det nästan som om inget eller inga andra existerar. Jag ser ju dem men gruppen och jag känns som en annan enhet. Vi är så fokuserade att allt annat finns i periferin. Jag tror jag inte skulle klara av att prata med någon annan än gruppledarna och gruppmedlemmarna just då. Vi är en egen liten bubbla.
På gruppen igår och efter samtalet idag har jag insett att jag inte funderar lika mycket över meningen med livet som jag gjort förr. Nu funderar jag över vem jag är. Vem är du? Hur vet man det? Framför allt på gruppen igår pratade vi om att fly i arbete, arbetsnarkomani. Eller ställa upp hela tiden och som jag ge mig in i nya projekt.
Hus och hem och barn och djur och 100% (minst) jobb ovanpå det samt träna och… Inte undra på att vi är slut. Flera av oss i gruppen är sjukskrivna för utmattning vilket så här efteråt är fullständigt normalt. Men då när det var kaos stannande man ju aldrig upp och tänkte efter. Det var ju därför man hela tiden hade något att göra för att slippa tänka efter. Inte känna. Inte fundera. Ramlade ibland men det hängde ju på oss, mammor och partners och kollegor så man reste sig alltid. På något vis.
Det var ju jag men ändå inte. För jag ville inte tänka på vem jag var. Och nu då. När vet jag vem jag är? Vad jag är. Vem var min bio-mamma? Fann hon nånsin reda på vem hon var? När man lever i sådan bitterhet och hat som hon gjorde in i det sista, går det ens att hitta sig? Hänger det möjligen ihop med Meningen med livet och kärleken? När jag hittar vem jag är kanske jag har hittat Meningen och Kärleken?
