Du har egentligen varit borta länge. Många år. Flera år av önskan och vilja till resignation och sorg. Men nu finns du inte längre på denna jord. Jag har lärt mig leva med din bortavaro men nu måste jag lära mig leva med att du är död också.
Du tog avstånd från din förstfödda liksom första barnbarnet. Du gjorde mitt liv till ett helvete jag fortfarande hämtar mig från. Med slag men framför allt med kärlekslöshet. Och psykiska övergrepp. Slag känns ett tag men det andra, det sitter kvar.
Du tog ifrån mig min rätt till trygghet och kärlek. Och tillit. Eller tog ifrån gjorde du väl inte. Du förhindrade att jag fick del av det. Du tog mitt jag och stampade det till oigenkännlighet. och lämnade det.
Jag vet inte vad jag nånsin gjort dig. Annat än att bli född och det var inte mitt val. Möjligen inte heller ditt. För sista gången har du smitit från att kunna ge mig svar. Svar jag förmodligen aldrig skulle få i alla fall. Förklaring hur kunde du kunde känna sån motvilja mot ditt barn.
I kyrkan på mormors begravning där du väntade in mina syskon och sen smällde bänkgrinden precis framför mig utan att ens se på mig. Så tydligt och smärtsamt stängde du mig utanför. Att jag inte tillfrågades eller togs med på någon dödsannons eller krans kan jag leva med. Men den där tydliga, mittför alla släktingar, med kraft igenstängda grinden, den känns. Du inte bara utestängde mig ur ditt liv. Du lyckades dessutom motverka relationen mellan mig och mina syskon. Mellan mig och resten av släkten. Faktiskt mellan allt och alla i ditt liv och mig. Du kunde inte förställa dig som du gjort med andra. Du kunde inte ens låtsas vid mig.
Det är försent att ge mig själv den kärlek och trygghet du borde gett mig. Inifrån, djupt inne i mig uppfann jag moderskärleken jag borde fått av dig, till min son. Genom att ta allt hat, all motvilja och omvandla den, göra tvärtom allt du gjorde mot mig har jag ett barn fullt av kärlek och trygghet med tillit till livet och världen. Han är min stolthet till jag kan känna min egen.
Två saker har jag ärvt av dig och det första är styrkan. Du har alltid varit stark som askens eller bokens kärnved. Jag såg styrkan i din magra kropp. Jag kände den i dina händer. I dina ögon. Dina ögon som de få gånger du såg på mig genom dina halvmörka glasögon, kanske inte med hat men något mellan motvilja och obetydlighet. Eller jo, med tiden blev det mer av hat. Varför gjorde du det. Varför hatade du mig?
Det andra arvet är skammen. Och den har jag burit väl. Med styrka och förakt. Det förakt du visade mig tog jag över. Det var en djävulsk kombo, styrka och skam. De eldar varandra tills den nästan förgör.
Jag vet inte om jag kan förlåta dig. Om det går att förlåta den skada du tillfogat mig. Du finns ju inte heller kvar att förlåta. Bara smärtan av varför.
