Jag är hemma i Falkenberg igen
Jag har duschat. I obegränsat med varmvatten med en dusch som sitter på väggen. Borstat tänderna med eltandborsten till det gjorde ont. Gått klädd i bara handduk. Ätit godis och legat i soffan. Suttit på varm toalett utan musfällor. Jag har använt mitt favoritschampo och min egna tvål.
I natt ska jag få sova hela natten utan ylande, gnällande och hundskall. Jag kommer inte behöva gå upp mitt i natten för att släppa ut en kissnödig #JohannatheHund. Inte behöva stå och vänta på henne vid dörren i kylan i nattlinne och sockar och försöka få in henne utan att ett gäng andra hundar kommer med in igen. Jag slipper släppa allt på golvet för att kunna låsa ytterdörren med alla mina krafter genom att lyfta upp den för att inte någon ska hoppa upp och öppna den sekunden senare. Och jag slipper fippla med grinden som är halvt sönderriven av hundar som var olyckliga och ville ner. Och upp. Och ner igen för trots att de ville vara uppe. Eller nere för det går någon på vägen. Eller kanske händer något. Nånstans.
Jag ska sova på lakan som inte har svarta tassavtryck och är blöta av hund och i en säng som inte upptas av stycke hund som anser sig ha rätt till att ligga på tvärs och bli kliad på magen. Inget kiss på golvet och ingen bajsdoft av valpar. Jag ska inte kika över rummet en gång i timmen för att se om en valp klättrat ur lådan. Inte vakna av att Johanna dunkar bakbena i när hon hoppar ur valplådan.
Jag kan gå barfota utan att bli svart om fötterna. Jag kan vända ryggen till utan att en Vinga hoppar med blöta och svarta tassar. Och ingen Tolva kommer att se förebrående på mig när hon inte får komma in. Ingen Lynette med sina stora ögon. Ingen Nauseca fara som ett yrväder överallt ibland så fort att bakändan kommer före. Inte sällan med svart mage och tassar efter att grävt i tunneln i slänten.
Men jag kommer inte få känna en Ani-nos mot min mun heller. Ingen Haku som kryper upp i mitt knä och somnar. Ingen Chihiro som lägger sig tillrätta på min mage. Ingen Lin som biter och drar i mina byxor som en riktig kamphund. Och ingen Boh som morrar och slåss med en nalle. Ingen Oshira som tar sats och hoppar mot ett syskon samtidigt som han morrar och ramlar omkull. Och ingen Rumi som nyfiket undersöker alla hörn och blir jättearg och protesterar högt när hon inte kommer förbi dem.
I fem veckor har jag varit uppe i skogen i Svenljunga. Aldrig har jag bott så länge hos någon sen jag blev vuxen. Tiden har sprungit iväg. Vissa dagar har jag umgåtts mer med hundar än människor. Och jag har blivit van vid det. Det har varit skönt. Inte upplevt civilisationen annat än som ljud på avstånd. Jag har inte handlat eller besökt någon inrättning. Inte pratat med främmande människor annat än veterinären. När en granne kom smet jag kvickt upp till valparna på övervåningen.
Idag när jag kom till Falkenberg hoppades jag att inte träffa någon jag kände på Ica. Allt folk var överväldigande. Det går grannar utanför. Sirener. En bil som tutar. Ungar som tjoar. Och massa bilar och människor överallt.
Och inga hundar.
Iaf inte ”min” hund. Ingen Johanna som klappar med höger tass på en och kör upp huvudet för att bli gnuggad. Ingen päls att köra in näsan i. Ingen som knör i soffan mellan oss. Ingen som går ett steg efter mig var jag än går. Jag saknar henne så det gör ont. Min älskade Johanna.
Lars sa att Johanna är ingen hund. Och det stämmer bra. När jag kramar om henne är hon inte en hund. Hon är Johanna.
