Var på en föreläsning om psykisk livräddning häromkvällen. Den hölls av Else-Marie Törnberg i aulan på en skola i Varberg. För övrigt en mycket trevlig aula. Vi var närmare 350 åhörare vilket var intressant då föreläsaren sa att för tio år sen hade det kanske varit 3–4 stycken svar på en sådan inbjudan.
Det var en bra föreläsning och synnerligen viktig. Else-Marie var bra och tydlig. Det märktes att hon arbetat som pedagog. Emellanåt märktes också hennes kyrkliga arbete när det blev lite sakralt. Men det kan bero på att det inte är något nytt för mig. Jag har stor kunskap om suicid / självmord och har både anhöriga och många vänner och bekanta som tagit sina liv. Samt att jag försökt några gånger själv. Jag hade mycket väl kunnat hålla en sådan utbildning.
Nu är det många år sedan jag gjorde mitt senaste (förhoppningsvis sista) försök. Men det finns fortfarande i mina tankar då och då. Jag har nog nästan alla riskfaktorer för suicid så med andra ord är jag synnerligen sårbar för just det. Jag har gett H ett löfte att inte göra något utan att säga till vilket kanske kan låta underligt men för mig var det ett stort steg att ha den tilliten till en människa att faktiskt kunna avlägga ett sådant löfte.
Men ett suicid kommer sällan från en klarblå himmel. Det finns tecken (mina varningssignaler) och det är dessa tecken jag har lovat att berätta om för H så han kan slå larm. Det är en del av mina strategier för om jag skulle känna att jag är på väg. Idag har jag dock ett starkare skydd mot suicid i och med arbetet, H och andra betydande relationer. Men framför allt att förstå mina varningssignaler och kunna be om OCH ta emot hjälp. Johanna är även hon en betydande del av att jag överhuvudtaget klarat mig så pass den sista tiden. Jag tror att det hade varit mycket värre utan henne.
Föreläsaren pratade om den suicidala processen. Vilka steg som oftast förkommer på en väg mot suicid. Först de negativa tankarna. Jag tar till mig det negativa om hur kass jag är och fokuserar på det. Sen förstorar jag det till ett gigantiskt olösligt problem. Jag plockar upp smärtsamma minnen för att spä på min uselhet. Personifierar att det handlar om mig – det jag brukar kalla offer och självömkan. Sen generaliserar jag – allt är svart eller vitt.
Generalisering blockerar allt bra så vid det laget kan jag inte minnas något bra i mitt liv. Hjärnan är min värsta fiende. Jag kan inte se hur jag eller någon annan skulle kunna lösa min situation vilket innebär att ingen kan hjälpa mig – lika bra jag försvinner för jag är bara en börda för andra. Då är jag på högsta och farligaste steget att jag börjar planera min död. Hur jag ska ta mitt liv. Hur jag vill att begravningen ska vara, betalar räkningar och säger upp abonnemang, ge bort saker och säger adjö till människor. Det kan vara en bra och skön period för jag har bestämt mig och det är en sorts lättnad, mitt kämpande är slut.
Och människor runt mig kan tro att det är över, att jag mår bra igen.
Vad ska du göra om du råkar på mig i något av stadierna?
En sak som nästan alltid fungerar för mig är promenera. Gå och prata. Om jag inte pratar så fråga mig om hur jag tänker. Berätta om något annat. Jobb eller vad som helst. Men säg aldrig ”så tänker många” eller ”jag förstår” eller andra plattityder. Prata om ditt gräl med din partner du hade igår och fråga om jag tror att du hade rätt. Om att du fått ett uppdrag på jobbet du inte vet hur du ska lösa och fråga mig om vad jag tror. Bryt mina tankar. Få mig att parata om annat först och led sen in mig på det jobbiga. ”Tänker du på att ta ditt liv” ”jag bryr mig om dig och vill inte det”. ”Vad det än är så kan vi lösa det”.
Ingenting är så omöjligt att det inte går att lösa men just där och då kan jag inte greppa det.
Erbjud dig att köra mig till vård eller anhörig. Är jag i det sista stadiet så lämna mig inte ensam. Kan du inte stanna själv så ring 112 så de kan skicka någon. Vi pratar om risk för liv här så du har rätt att ”gå bakom ryggen” på mig om du anser att det behövs.
Var 6:e timma tar en människa sitt liv i Sverige.
Det är 4 människor om dagen!
Våga fråga. Våga störa döden!
