Jag har tillbringat ett dygn ensam i stugan och använt TV:n som sällskap för att undvika tystnaden. Målet är att skriva dagligen och promenera, men jag kämpar med tvivel kring en skrivutbildning och min vikt, vilket påverkar mitt välmående. Jag hoppas att skrivandet och kommande aktiviteter som träning och bokbinderi kan ge mig ny motivation och ersätta känslan av uttråkning och prestationsångest.
Har inte bloggat på länge. Har inte skrivit på länge heller. Har massa undanflykter och ursäkter, den enda mer värdelös än den andra. Bloggandet för
Mitt Time to tell talks sommar handlar om inre plåga, alkohol och oförmåga att bara vara. Och hur jag för att undvika psykiatrisk slutenvård beslutade att bosätta mig i en husbil på 14 kvadrat. Men det handlar också om svårigheterna med att inte förstå, perception och att träffa sitt livs kärlek. Och inte minst om att få en diagnos som vuxen.
Min långa relation med psykiatrisk vård lär bli livslång om inget sensationellt genombrott sker i forskningen.
Varför finns jag. Varför är jag här. Vad ska jag göra med mitt liv. Ibland får jag små glimtar av insikt.
Idag har jag pilgrimsvandrat. Något jag aldrig gjort förr. En grupp på femton personer tog sig från Falkenbergs kyrka till Boa kyrkstig. Sen sex kilometer över kuperad terräng till Okome kyrka. På vägen pratade diakonerna om bön och vad det är. Imorgon är det bönsöndagen. För vad är en bön egentligen? Det är intressant att fler människor säger sig be än som säger sig tro på gud.
”Du låter som du mår bra”. sa vännen i telefonen idag. Ja jag gör nog det. Mår bra alltså. Har nog gjort det ett tag.
Etymologisk verkar tur och lycka vara samma sak eller sprungna ur samma stam. Att glädjas åt livet trots att det slänger åt en citroner. Att
Från tid till annan fastnar jag i grubblerier om meningen med livet. Inte så att jag ska avsluta det utan mer varför är jag här,