Den slutade i alla fall inte med ond bråd död. Inte direkt i alla fall. Sjunde boken av John Steinbeck avklarad. Det har tagit tid och energi och styrka att ta mig igenom Vredens druvor. Och den kommer att finnas med mig länge. Och nej jag gillade inte slutet. Eller jo det gjorde jag. Det var ett positivt slut. Min direkta reaktion efteråt, när jag satte mig till bords för att äta lunch, var att gå tillbaka och läsa klart.
Jag har umgåtts intensivt med familjen Joad i mer flera veckor och vill veta var de tog vägen. Vad hände med Tom? Klarade sig Winfield? Fick Al sin bilverkstad? Hur blev det med Sarons ros? Blev de kvar i Kalifornien? Blev det nånsin nån strejk? Startade bilen? Fick de nån gul katt?
Jag förstår uppriktigt sagt inte hur denna bok kunde bli en klassiker och Steinbeck få Pulitzer-priset för den då den ju till stora delar kritiserar USA:s samhällssystem. Dåvarande och nuvarande. Boken är en lärobok hur kapitalismen och bankerna tar död på människorna och hur (bra) socialism fungerar. Men det är ju inte rent uttryckt och kanske är amerikaner så dumma att de inte begriper det.
Vad som gör mig ont är att det förmodligen ser likadant ut idag men det är andra grupper som väller över gränserna och slåss för en bit mat. Inte mycket har hänt på hundra år. Förutom att vissa har fått det (mycket) bättre medan andra grupper har tagit dess ställe. I Sverige kunde vi säga att alla fått det bättre men tyvärr ökar skillnaderna igen. Vi har tillbaks fattigdomen och i Sverige idag är det barn som går hungriga. Barn som blir vräkta. Barn som lever på gatan. Och vi låter det ske.
Jag skulle vilja skriva en bok om den svenska motsvarigheten till familjen Joad. Ja fan vet om jag inte ska göra det. Jag har funderat på det förut att skriva om människor i utkanten, i marginalen, men blev ännu mer sugen nu. Jag kan ju inte komma i samma klass som Steinbeck. Jag har inte kunskapen eller ens i närheten av den litterära kvalitén men jag har viljan. Kanske det kan räcka en bit.
