Vi fick en skrivövning i min skrivgrupp att skriva något utifrån den här notisen.
Här är min text:
Hålet i nätet över balkongen var bara några centimeter när jag kom till avdelningen. Egentligen gillar jag inte balkongen. Den är för röd och jag ryser av synen. Men hålet fascinerade mig och med solglasögon på gjorde jag mig besök på balkongen tre gånger på förmiddagen och tre på eftermiddagen. Personalen följde ibland med men fann ingen glädje i det då de inte får röka på sjukhusområdet. En bra regel enligt mitt tyckande då avfallet av alla former av tobak är ohyggligt och ett hot mot både den inre och yttre miljön. Men då större delen av avdelningens patienter nyttjande denna last var balkongen för det mesta belastad av dessa miljöförstörare och jag fick hitta små avbrott i deras destruktiva liv.
På tredje dagen hade hålet växt med lika många centimeter och vid det andra av mina förmiddagsbesök såg jag en skymt av en svans. Som en plym eller dammvippa av strutsfjädrar. Givetvis inte grå men mina solglasögon för tillfället visade världen i grått vilket i nuvarande tillstånd var utmärkt. Efter middagen, som alla tvingades äta tillsammans i matsalen oavsett önskan om socialisering, lyckades jag snika undan lite efterrättsnötter i fickorna. Detta till dagens sista runda på balkongen vilken genomfördes efter medicinutdelning och före patienternas sista rökstund för dagen. Tidpunkten för rundan var av essens för undvikande av illaluktande kläder och därmed förstörande av nattsömn men ändå tillräckligt ljust för att studera hålet i nätet.
Solen hade passerat byggnaden och således brann inte balkongen av ljuset, utan tedde sig som en ganska tråkig och ful betongbalkong; i och för sig fortfarande röd men inte iögonfallande. Ekorren som var orsaken till hålet satt på en av de utskjutande betongdelarna och tittade på mig som om denne hade vetskapen av mina fickors innehåll. Jag la ut nötterna i en hög vid den sida av balkongräcket vilket inte syntes inifrån avdelningen. Ekorren närmast flög ner från sin avsats, och på några sekunder buktade kinderna som om den försökt svälja en blåsfisk. Trots vad som måst vara mycket rörelsehämmande klättrade ekorren med smidiga upp och trängde sig ut ur hålet i nätet.
Denna procedur upprepades var kväll med att ekorren satt på avsatsen och väntade. Dock serverades inte nötter till varje middag och jag hade fått övertyga en ur personalen att köpa fem påsar nötter från kiosken. Utifrån min beräkning skulle fem påsar räcka den återstående tid jag skulle vara på avdelningen. Detta trots att de, i min ringa vetskap om ekorrar, var synnerligen glupska. Den nionde dagen inträffade ett missöde som jag inte kunnat förutse.
Sjuksystern som vanligtvis skötte utdelningen av kvällsmedicinen var sjuk och den vikarie som sattes i hennes ställe var inte lika alert varvid tiden för mitt sista balkongbesök försköts ganska ordentligt. Ekorrar är klipska men att de var så tidstrogna hade jag ingen kunskap om. Ett fasligt rabalder hördes vid dörren till balkongen. Mannen med paranoid schizofreni från rummet bredvid mitt rusade runt matsalsmöblerna i vad syntes vara fullständig panik skrikande och viftande med armarna. Två kvinnor och en man ur personalen sprang i efter varandra i led runt matsalen i sina försök att få stopp på mannen. Jag måste säga att mannen var synnerligen vig och taktisk för han lyckades att springa flera varv innan den ena av den kvinnliga personalen kom på den högst begåvade idén att stanna och därför famna den upprörde mannen som koncentrerade sig på att hålla avstånd till de efterföljande. De patienter som inte fått sin medicin och därför inte befann sig på sina rum hejade på det hela med rop och skratt och gjorde situationen lite mer kaotisk än nödvändigt.
Personalen lyckades få mannen att ligga på golvet medan han med hela sina lungors fyllda styrka skrek att spionekorrarna hade invaderat avdelningen. Min mage fylldes av aningar och mycket riktigt, när jag närmade mig balkongdörren såg jag en svans kvickt slinka in bakom en gardin. Då ekorrar av naturen är synnerligen skarpsynta var mannens paranoida uppfattning inte helt vettlös. Ögonens placering och dess nyfikenhet i kombination med kvickheten i dess rörelse kan mycket väl få en att känna sig en smula övervakad vid promenader i barrskogarna.
De ur personalen vilka inte var upptagna med att lugna de uppspelta patienterna låg på golvet bredvid och ovanpå mannen med paranoid schizofreni och hade inte noterat den objudna gästen. Detta trots att mannen med paranoid schizofreni viftade och pekade mot gardinen där ekorren satt och beskådade spektaklet. Några av de mer uppmärksamma patienterna hade dock fått syn på figuren med lång och vacker svans. Då jag missat att få med mig solglasögonen kunde jag notera dennes djupröda färg och kände mig för ovanlighetens skull inte förfärad av färgen utan mer behärskad, ja nästan fridfull.
Överläkaren och tillika avdelningschef, vilken hade ringts in av den uppskärrade personalen var en man med stoiskt lugn och förmåga att lugna även den mest stirriga av personalen. Han hade på ett ögonblick fått patienterna att förstå att han sett ekorren och skickat en ur personalen att hämta nötter för att locka ut densamma. Personalen som fortfarande inte skådat varelsen blev lite förvånade, och misstänker jag, bestörta att överläkaren enligt deras mening spelade med i den paranoid schizofrena mannens hallucination.
Ett litet missöde hände dock när personalen som skickats för att hämta nötter faktiskt insåg att det fanns en ekorre och skrek i högan sky varvid den stackars ekorren klättrade upp för gardinen för att bli sittande på säkert avstånd på den bortre delen av gardinstången. Jag tog över nötpåsen från den storögda och aningens handfallna personalen och la små högar med nötter med lagom avstånd längs med fönstret och ut på balkongen. Möjligen hade ekorren blivit hungrig av all uppståndelse för den tog ett snabbt hopp ner på fönsterbrädan och med ett otroligt tempo plockade den in alla nötter i sina kindpåsar och skyndade ut på balkongen, uppför betongen och ut genom hålet.
Dagen efter hade en vaktmästare tillkallats för att stänga nätet i hålet och jag besökte ej balkongen ytterligare under min vistelse på avdelningen. Nötterna som fanns kvar i de som återstod av mina inköpta påsar gav jag till mannen med paranoid schizofreni så att han vid en eventuell framtida attack av spionerade ekorrar kunde locka dem bort från honom. Han tackade mig av sitt fullaste hjärta och gav mig en röd näsduk vilken, enligt honom var den bästa och skönaste. Jag tog emot gåvan och la den över solglasögonen i min väska när jag vandrade ut från avdelningen under tallen, förbi den röda balkongen med nätet.
