Känns som om du varit här i flera veckor sa H igår. Nej tänkte jag, jag kom ju igår. Att en vecka kan gå så fort och så sakta. Inget blev som min plan – att skriva och gå till Stättared. Dagarna förflöt medan jag lärde mig om bestruket papper, ytskikt och opacitet.
Och så läste jag ut ännu en bok Imorgon och imorgon och imorgon av Gabrielle Zevin. Boken är skriven ur olika perspektiv och blandar friskt framtid med samtid. Lite spännande struktur om än ibland förvirrande med perspektivbyte i ett kapitel. Boken börjar i speldesign på 1990-talet och rör sig framåt i olika hopp genom hänvisningar till framtida intervjuer.
Jag har tagit lite paus från Steinbecks Den långa dalen. Det är en samling med mer eller mindre uppbyggliga noveller. Mest mindre än så länge. Vissa undrar jag varför han skrev dem. Andra vad han menade. Som novellen Flykt. Jag hade svårt att läsa klart den vilket väl bevisar att Steinbeck kunde konsten att påverka. Men novellen Ormen undrar jag varför. Jag känner igen storyn och mycket riktigt så återkommer doktor Phillips i boken Det stora kalaset.
Jag har läst den men det var länge sen och den står längre ner på listan. Kanske kommer den återläsningen att svara på mitt varför. Men mest meningslös måste ändå vara ”Den vita tofsvakteln”. Jag har förvisso svårt att se undertexter och djupare betydelser men den novellen är fullständigt utan mening. Nu kan man ju hävda att eftersom jag tar upp den så har den påverkat mig.
I helgen började Emilia löpa. Har väl känts som om det var på gång. Bra att hon löper medan huddagisbussen har semester. Väl tajmat. Vi promenerar mycket. Inte så långt men många tillfällen. Ibland blir det kortare än planerat då någonting smäller uppe i skogarna. Jag har svårt att tro att det finns en skjutbana som har så mycket tillstånd så det måste vara något annat. För Emilia gör det dock ingen skillnad. ”Det smäller matte nu går vi tillbaka!” Och då gör vi det. Hur sjutton kan sjutton kilo vara så starkt?
