Det är så tungt att läsa Vredens druvor. Jag visste att det skulle bli det. Jag lever mig med i det jag läser. Jag sörjde med dem när de fick sälja ut sina saker. När de lämnade katterna till att bli vildkatter grät jag. Jag såg vad de lämnade bakåt på vägen när de lastade allt de hade på bilen och gav sig iväg. Jag är med farmor när farfar dör. Jag känner skakningarna i växellådan. Jag berörs av Sarons ros bebis i magen. Sanden som ligger över allt. Hunden som blir påkörd. Törsten. Jag upplever det i mitt huvud. Jag pratar som dem och de finns i mig, i min föreställningsvärld. Jag reser med dem. Det gör ont för jag vet vad som väntas och det är outhärdligt. Och jag har bara läst ¼. Hur ska jag orka. Hur orkade de som ingen val hade.
Ett år av icke skrivande
Det är över 13 månader sen jag senast skrev på bloggen. Det är ungefär lika länge sen jag skrev något
