Jag bad ChatGPT om en bloggtext om att tvivla på sitt skrivande och att återgå till arbete efter sjukskrivning. Det blev mest blajblaj om ”att navigera i en dimmig labyrint, där orden känns som borttappade nycklar” och ”tvivlets dimma över skrivbordet”.
Mitt skrivbord har visserligen ett tvivlets dimma över sig men det handlar mest om hur jag nånsin ska hitta något på det. Har inte orkat röja och hålla nån som helst ordning i mitt lilla hörn. Vilket har resulterat i att jag inte vill sitta där. Vilket i sin tur innebär att jag inte skriver så mycket. Som jag borde. Jag bestämde att jag skulle skriva 300 ord om dagen men det har jag inte hållit. Jag har däremot läst mycket. Och lyssnat på poddar. Den senaste är ”Det gränsar till galenskap”. Fyra författare som pratar böcker, skrivande, litteratur och regler. Jag tror jag har testat den förr men inte fastnat. Nu känner jag att jag verkligen kan uppskatta den. Jag har utvecklats i mitt författande.
Välja vad
Nästa vecka har jag uppföljning med läkaren om min sjukskrivning. Hitintills har jag följt sjukskrivningen. Det har varit tufft men jag känner hur skör jag är. En fika på jobbet eller en aktivitet för mycket och jag stressar ur. Det gör mig lite orolig för återgång till jobb. Jag har alltid fått välja. Fritid, jobb, vänner eller hushåll. Jag kan klara en eller två en kortare tid, men sen är det stopp. Jobbet har tagit den största delen för försörjning och det andra har fått stå tillbaka. Men nu har jag en fritidssyssla jag vill satsa på – skrivandet. Det gör mig lite rädd att tvingas välja.
Chat-GPT fortsatte sitt floskelsvammel:
viktigt att komma ihåg att sårbarhet inte är en svaghet. Att behöva sjukskrivning är inte ett tecken på misslyckande.
Mönsterigenkänning
Att ens påpeka det gör mig lite sne. För det förutsätter att någon har tyckt att sårbarhet är svaghet och att sjukskrivning är ett misslyckande. AI är full av fördomar och bias. Jag blev sjuk. Svårt sjuk och det har tagit mig den här tiden att bli så pass frisk att jag ens kan fundera på att börja jobba. Jag bad inte om att bli sjuk. Jag har arbetat hårt de senaste (sju-åtta) åren på att få rätt hjälp för att inte bli så sjuk. Det räckte inte riktigt ända fram. Men kanske är jag i alla fall på väg nu. Två år i gruppterapi. Individuell terapi samt sex veckors rTMS. Det värsta jobbet har jag dock kvar. Att identifiera mina mönster och förändra dem.
Det hänger ihop en del med skrivandet. För jag tvivlar inte på skrivandet lika mycket som på mig själv. Att jag duger. Att jag kan. Att jag ger mig möjligheten, tiden och energin att få skriva. Och nu är jag rädd att jobbet kommer att ta den ifrån mig. För att tiden och energin inte räcker till mer. Att tvingas välja bort min dröm.
