Jag har den här veckan, läst ut två helt olika böcker. ”Folk med ångest” av Fredrik Backman och ”Det blå palatset” av Anna-Carin Svanå. Båda har titel och framsida som inte tilltalar mig.
”Det blå palatset” låter för mig som romantik och framsidan liknar romance även om jag kan förstå vad illustratören har velat illustrera. Jag har egentligen inget emot romance. Jag har plöjt en och annan romance men det är numera inte min favorit-genre.
Jag följer Anna-Carin Svanås podd Konsten att sabba en story och har hört henne prata om boken så mycket att jag kände att jag måste läsa den. Podden har gett mig otroligt mycket i mitt eget författande. Svanå är lekman på poddande och ibland är det för mycket ”Åh vad du är bra” mellan henne och de hon intervjuar. Men jag får ut så mycket av att lyssna – hopp och förtröstan och att inte ge upp. Jag vill verkligen rekommendera podden för aspirerande författare.
Jag hade redan påbörjat Fredriks Backmans bok och ville läsa ut den innan jag började på en ny. Faktum att jag började läsa den för ganska länge sen men fastnat lite i början. Jag vet inte varför. Kanske är den lite för spretig innan man kommer in och får förklaringarna. På google Books står det om ”Folk med ångest”:
En man som heter Ove”-författaren Fredrik Backman är tillbaka
med sin sannolikt bråkigaste roman hittills.
Och bråkig är den. Alla verkar bråka med alla rakt igenom hela boken. Storyn är i mitt tycke lite för enkel, lite … jag vet inte. Simpel är fel ord … kanske för lätt. Han gör det för lätt för sig. Jag älskar dock Backmans sätt att droppa ledtrådar och få ihop händelser. Och språket. Den allvetande resonerande berättaren är så underbar och rolig. Framsidan kanske passar ihop med den ”lätta” storyn men känns ändå för …. naiv. Jag har svårt att hitta ord ikväll. Jag hade valt en mycket mindre övertydlig framsida.
På en del böcker i Google books kan man få de vanligaste orden och i Folk med ångest är de vanligaste (förutom namnen på huvudpersonerna) orden: Mäklaren, polisen, rånaren, lägenheten, fåglar, barn, människor. De sammanfattar ganska väl vad boken handlar om. Dock fattas ordet bron vilken är en ganska central del.
Närvarande känslor
Så till ”Det blå palatset” av Anna-Carin Svanå. Boken handlar om sorg och svek. Det är hennes romandebut och det märks. Hon skriver i första person presens och det känns emellanåt lite … oskickligt. Lite trevande. Det är vad jag tänkt om mitt eget skrivande så jag känner att jag får lite hopp att jag med kan få ge ut min bok när den blir klar. Det blå palatset är inte dålig – tvärtom. Den är jordnära, känslosam och närvarande. Jag reagerade dock på att huvudpersonen, Sabina, är så arg hela tiden. Och började fundera på om jag suttit i samma sits, om jag hade varit så arg. Jag har svårt att vara arg och uttrycka det på rätt sätt så kanske blir jag obekväm med en person som jag kommer så nära som i boken, faktiskt uttrycker sin ilska på ett adekvat sätt. Det blir något att ta upp i terapin.
En annan sak jag reagerade på var huvudpersonens relation till sina föräldrar. Den är fylld av svek och kyla. Men det känns samtidigt befriande att det inte är helylle-kärlek och dravel. Jag kan bli så irriterad på det. Och möjligen en smula avundsjuk. Den här föräldra-barn relationen bara var så. Inget förklarande. Inget anklagande. Inget ursäktande. Bara var precis så.
