Det är mycket ord, böcker och litteratur i mitt liv just nu. Jag läser, skriver och lyssnar med samma frenesi. Och målar. Jag har en målarbok med Mandalamönster och 250 pennor. Perfekt när rastlösheten slår till och jag har promenerat klart, diskat allt men ändå vill lyssna mer.
Jag lyssnar mycket på poddar men mest på Sveriges radio. De kallar också förvisso sina radioprogram för poddar. Vad är ett radioprogram och vad är en podd? Finns det en definition? Med det vackra vädret i lördags fick jag in både ett avsnitt av Stil som handlade om fejk och det senaste Spanarna på två långa hundpromenader.
Jag lyssnar regelbundet på Spanarna i P1 och den här gången nämnde någon att det i fredags den 17 november var de prestigelösas dag. Jag tror det var programledaren men han kunde inte klargöra var uttrycket kom från. Med en snabb googling hittar jag inte heller något ursprung till dagen men började fundera på vad prestigelös egentligen är.
Söker man på nätet så kommer det många jobbannonser där företag söker prestigelösa medarbetare. Enligt någon är den ”svenska chefskulturen prestigelöst och ohierarkiskt”. Andra översätter det med ödmjukhet och en restaurang beskriver deras foajébistro som prestigelös! När jag läser varför de anser den vara prestigelös blir jag dock rätt fundersam om prestigelös verkligen är rätt benämning.
Dra i trädörren på Brunnsgränd och välkomnas i vår prestigelösa faojébistro där handskrivna klassiker som Moules Frites, Ratatouille och Steak Minute samsas med intellektuella samtal och blonde biers.”
https://lillaparisbistro.se/
Moules frites och intellektuella samtal känns väl inte helt utan viss prestige trots maträttens till synes enkla ursprung. Moules frites är en maträtt bestående av kokta musslor och friterad potatis och är en nordfransk eller belgisk motsvarighet till den engelska rätten fish and chips. Källa wikipedia Moules frites
Någon översätter prestige med klassklyftor och överklass. Denne har också med exempel på varför det är bra att inte tillhöra överklassen då de oftare drabbas av hudcancer (de åker till solen på vintern) och bröstcancer (de väntar med att skaffa barn). Ytterligare en annan menar att prestige ”hur kollektivet värderar en person eller en grupp” och drar slutsatsen att vi är olika men att vi bör behandla alla lika. En slutsats jag för övrigt inte håller med om men jag förstår vad denne menar. Däremot håller jag med på att det är någon annan eller andra som värderar prestige.
Lena frisk på Radio Malmöhus ifrågasätter om vi verkligen gillar prestigelösa då många filmer handlar om prestigefulla människor som slagits sig fram i världen och att vi gillar dem för att det får oss att känna oss bättre. Hon menar också på att om man säger sig vara prestigelös så har man precis hävdat motsatsen. Ergo det är bara andra som kan benämna någon som prestigelös. Undrar hur det går med alla jobbansökningar då som säger att de vill ha prestigelösa?
En podd jag maraton-lyssnat på på sistone är Bokälskarna med Malin Wall och Cecilia Andersson. Malin är bokhandlerska på Erik Hultgrens Bokhandel i Västervik och Cecilia författare. Normalt avskyr jag flamsiga och tramsiga poddar. Skrattar de i podden brukar de gå grymt bort för mig. Men dessa gillar jag trots en hel del fnissande. Malin har ett fnitter som man ju bara måste älska. Hon låter som en småländsk seriefigur. Jag har lust att åka till Västervik bara för att träffa henne.
De talar ju om böcker givetvis men även allt runt omkring. Igår diskuterade de vad en roman är. De gjorde skillnad på roman, feel good och deckare. Romaner var enligt Cecilia mer litterära. Jag har också funderat över det. Vad är en roman. Ett skönlitterärt verk? Vad skriver jag i för genre? Är det feel good eller roman? Eller spänningsroman? Vad är det för skillnad på roman och spänningsroman egentligen. Alla litterära verk har ju nån form av spänning i sig annars vore de inte mycket att läsa.
Jag har googlat på roman och det innebär allt utom lyrik, drama och saga. Så under romanen finns såväl deckare som romance och feel good. Och kortromaner. Som Den röda ponnyn av John Steinbeck vilken jag låste i förrgår. Jag har ju en plan att läsa alla (de jag får tag på i alla fall) Steinbeck i hyfsad kronologisk ordning. Den röda ponnyn handlar som titeln säger om en röd ponny.
Temat är så mycket mer. Jag har funderat en hel del på teman den senaste tiden. Vad ett tema är och hur man får in det i berättelsen. Häromdagen när jag satt och skrev på min roman (?) så blev jag ett tag helt vilsen. Jag skrev på och orden flödade men plötsligt tog det stopp. Upp kom tanken om vad en bok består av. Handling. Dialog. Miljöbeskrivningar. Tankar. Känslor. Gestaltning. Undrar om andra också kan börja ifrågasätta sitt skrivande mitt i och börja fundera på vad de gör? Det flöt på så himla bra innan jag började tänka på att det saknades något. Att jag missade själva berättelsen. Jag har inte kunnat skriva något sen dess och tänker nu mer på tema och vad en berättelse egentligen är.
I Den röda ponnyn skulle jag påstå att temat är skuld/oskuld och insikten att man ska vara försiktig med löften. Att växa upp och inse att vuxna inte vet allt och inte rår över liv och död. Jag undrar så vad Steinbeck tänkte när han skrev och vad redaktören tänkte på när den gavs ut då slutet är djupt otillfredsställande. Kanske är det det som kännetecknar stor litteratur det som de i podden Bokälskarna kallar romaner. Att inte förstå allt. Inga enkla lösningar men som sätter igång tänkandet. Man ska inte skriva läsaren på näsan (underligt uttryck!) heter det. Finns det regler hur mycket man ska ge läsaren? Ju mer inte-färdigt desto större litterärt verk?
Jag har ofta tänkt och tyckt att nobelpristagare befinner sig över min nivå av förståelse; det vill säga litterära intellektuella (?) romaner. Men idag ligger de inte längre så långt bort. Steinbeck fick ju nobelpriset och hans böcker läser jag med stor behållning. Men även Steinbeck verkar ha känt något liknande då han i sitt tacktal tydligen sagt: ”Innerst inne kanske jag har känt tvekan om jag verkligen förtjänar Nobelpriset i jämförelse med andra författare som jag hyser den djupaste respekt för.“
Förra veckan blev jag ”beskylld” för att vara litterär. Och jag insåg hur mycket vi gör oss föreställningar om vad som är litterärt och svårt. Eller kanske snarare om vår egna förmåga. Det har ju varit fallet för mig och poesi. Jag har genom åren känt att jag inte förstått mig på det. Poetry slam har delvis vänt på det. För mig känns poetry slam inte lika intellektuellt. Lite mer jordnära. Poesi på sätt jag känner till. Med andra ord ganska prestigelöst.
