Två dagars bokmässa var mer än vad jag orkade med. Det borde jag ha förstått men det är ju så kul. Det var flera år sen jag var på bokmässan och denna gången med ett helt annat perspektiv. Jag var där i egenskap som…. mmm skribent kanske.
Alltså vad det är svårt att benämna mig själv som författare. Två andra på bokmässan kallade mig för det men jag vänder mig mot det. Kanske ett utslag av min alltjämt tillstädes urusla självkänsla. Men när kan man kalla sig författare? Är det som kriterierna för medlemskap i författarförbundet – två utgivna böcker? I så fall har jag en bit kvar. Frågan är väl om jag kommer att känna mig lika obekväm att kalla mig författare om (när?) jag skrivit två böcker och fått dem publicerade.
Avslutade helgen med att testa på BI det vill säga brukarstyrd inläggning på Varbergs sjukhus och hela min PTSD gick igång med full styrka. Kan lite så här efteråt inse att jag förmodligen inte var i bästa skick för att testa något nytt. Kanske inte heller att det var på avdelning 22 som är en kopia av avdelning 23, vilka behandlade mig så illa i våras. Mer om detta ”äventyr” kommer.
För överlevnadskull begravde jag mig i läsande och plöjde två böcker på studs. Först en bok av Anna Jansson i Maria Värn-serien som jag hittade på avdelning 22. Här hemma fortsatte jag på en bok jag redan köpt en bok – De himmelska ängderna – som låg och väntade på att bli läst. Jag ska nämligen läsa om alla John Steinbecks böcker i kronologisk ordning. I alla fall de som har med Monterey att göra. När jag läste Riddarna runt Dannys bord och Det stora kalaset som ung älskade jag dem. Det ska bli kul att se vad de kan ge mig idag.
De himmelska ängderna hade jag inte läst innan. Det är egentligen en novellsamling om människorna som bor i dalen de himmelska ängderna. Den börjar lite bakifrån och blandar kronologin. Men jag föll igen för John Steinbecks språk. Nu är det ju även en översättare att räkna med men språket! Och gestaltandet. Orden. Som att det bildas en tältliknande jordhög på kistan när de öser ner jorden över den. Bara att se den detaljen och skriva den. Som Pat som inte vågar tänka vidare på sin egna tanke om honom och en kvinna för att det skulle kännas som att ”kika in genom ett fönster på två som ville vara ensamma”. Det känns om en ynnest att få hälsa på de boende i dalen och få lära känna dem. Jag hoppas de dyker upp igen.
Nu letar jag efter fler böcker. Tydligen är Riddarna runt Dannys bord hopplös att få tag i. Den finns som begagnad för nästan 600 kronor. Jag vill läsa dem men har inte råd med det priset. Men kanske Den röda ponnyn och Jordisk lust är lättare att få fatt i. Jag ska gå till biblioteket men om någon har någon av dem och vill låna ut dem eller sälja dem till mig vore jag evigt tacksam.
Om Anna Janssons ”Först när givaren är död” har jag inte mycket positivt att säga. Det känns förmätet att dissa en bok som dålig, men det är den. Porträtten är grunda och storyn är svag. Jag har fortfarande svårt att förstå vad hon vill med boken. Den känns ogenomarbetad. Ändå är den utgiven på Norsteds förlag som jag uppfattat som ett stort och seriöst förlag. Men vad vet jag, den kanske säljer som en del i en serie. Kanske är det svårt att upprätthålla samma känsla i den tionde boken. Men den hade kunnat vara så spännande med tanke på historien som ändå är rätt sensationell. Jag tror jag läst nån innan i samma serie men minns inte att jag hade samma upplevelse. Kanske har jag blivit petigare. Kanske läser jag på ett annat sätt nu när jag är…. skribent.
