Denna kortnovell ingick i Time to tells skräckutmaning i december 2022. Där finns den att lyssna till: https://app.timetotell.se/invite/0f8677gxbaq
Dörren var dammig och det stod lite gamla kartonger för den. Trots att vi repat i flera veckor hade jag inte lagt märke till den förr. Något för länge sen utsuddat hade stått på dörren men nu syntes bara enstaka streck. Dörren kunde endast leda till en liten bakgård och jag frågade varför den dörren inte användes. ”Gammalt skrock. Du vet hur det är på gamla teatrar. Teaterfolk är så vidskepliga. De måste ha något som skräms så de känner att de har kontroll”. Orden var Amandas. Hon spelade fröken Julie men var så trygg och lugn och stabil att hon borde ha haft rollen som Kristin istället.
Hennes menande blinkande stod i djup kontrast till hennes tonfall och medan hon teatraliskt sa ”vad du än gör så öppna aldrig den dörren för då drar du olycka över oss alla”. Hon la sin arm över ansiktet och såg riktigt rädd ut men munnen bedrog henne och jag kunde inte hålla inne mitt fniss. Jag hade precis kommit in i gänget på teatern och visste inte riktigt när de var sig själva och när de var i en roll. Amanda hade tagit mig under sina vingar och visat mig hur det fungerade. Jag bugade mig djupt och försökte spela med ”Nå madam mitt löfte jag ger er”. Hon såg ner på mig från scenen ett ögonblick och sa lite mindre överdrivet ”Man måste ha gott minne för att kunna hålla de löften man ger”. Hon vände sig bort ett ögonblick och såg ut över den tomma scenen. ”Men allvarligt Annie undvik den dörren”. Börje som hade rollen som Jean kom ut på scenen och vi alla fick bråttom att göra iväg för att göra våra sysslor och hade vi inga hittade man snabbt på en. Börje var en snäll man men mycket tjatig.
Jag tror det var Börje som döpte mig till Annie Oakley. Han hade en lång och omständlig utläggning om varför med fribiljetter och att jag var smart men min misstanke var att anledningen var mycket mindre mondän. Min hund Belle, liknade en smula den hund Annie Oakley och hennes man hade och för Börje som inte kunde skilja på en tax och en bäver var det faktiskt ett framsteg.
På en liten teater fick man hoppa in i lite av varje och jag hade grejat med det mesta från biljettförsäljning och affischering till dekorbyggande och städning men just för den här föreställningen hängde jag med ljuskillen. Han var mer man än kille men hans ansikte var ärrigt av acne och skulle nog alltid påminna om en blyg tonårskille. Jag var överlycklig och Kalle som ljuskillen kallades var nöjd att äntligen få en assistent.
Fjortonde maj var premiären. En vecka innan var generalpreventionen och givetvis hände det som inte fick hända – att jag var sen. Belle hade trampat på något när vi var ute på en långpromenad och jag kunde inte med att lämna henne med en blödande tass. Min syster skulle hämta henne under kvällen då jag skulle bli sen och för att Belle inte skulle behöva var själv hela kvällen. Trots stress fick jag lugna mig själv för att inte skärra upp Belle. En skadad tass var inget vi inte hanterat förr men hon kände så lätt av min oro och skulle skrämma upp sig själv om jag inte var helt lugn. Många gånger har jag funderat på om Belle hade varit teaterprimadonna i ett tidigare liv för maken till dramaqueen hade jag inte stött på hos en hund förr.
Efter att ha pussat Belle adjö satte jag mig på cykeln och drog ner till teatern. Nervägen var mestadels utför och tog bara en kvart. Personalingången var dåligt upplyst och givetvis låst. Medan jag svor över min försening grävde jag i fickorna efter nyckeln jag fått men glömt bort. Det var alltid nån som stod och rökte eller kom samtidigt så jag hade aldrig behövt nyckeln. Förens nu. Men jag hade den inte. Jag kände inte för att cykla hela långa backen hem igen och bankade på dörren trots att jag misstänkte att ingen skulle höra det. Jag gick runt huset för att se om någon fanns i foajén men den var helt nedsläckt. På vägen runt passerade jag dörren Amanda varnat mig för och på en ingivelse kände jag på dörren. Till min förvåning svängde dörren upp med ett lågt gnissel som om jag stört den.
Jag kunde ta mig till scenen och logerna nästan samma väg som från personalingången så ingen skulle behöva veta att jag kom från den förbjudna dörren. En gång kunde inte göra nån skillnad och ingen skulle ju få veta något. Dessutom hade de inte ens haft genrepet ännu.
Dörren stängdes med ett ljud som lät som en suck men i övrigt helt tyst vilket jag var tacksam för. Ett svagt ljud från ett piano hördes. Agnes teaterns konstnärliga ledare och chef hade hyrt in en kille att spela istället för att använda inspelat ljud så jag antog att det var han som övade. Men det var något ödsligt över tonerna. Det låt som om tonerna inte riktigt hängde med varandra. Som ett självspelande piano i otakt. Skickligt tänkte jag imponerad. Från logerna var det tyst så jag antog att alla befann sig på baksidan av scenen där ensemblen brukade sitta och gå kvällens repetition.
Jag slank förbi för att ge Malik pianomannen en eloge för sitt spelande. Scenen var upplyst av några få lampor så att endast en cirkel syntes på den bakre ridån. Mycket effektfullt men inte för Fröken Julie. En ilning for nerför ryggen när jag i övre delen av cirkeln såg ett par ben. Jag försökte låta mer säker än jag faktiskt kände mig. ”Haha verkligen kul att skrämma nykomlingen med ett spratt. Jag blev jätterädd”. Jag tog trappan vid scenen i tre steg och kikade upp mot dockan som hängde i en snara runt halsen från rampen med lampor. Dockan var ruggigt lik Agnes lilla smala kropp. Det kramade till i magen. Det här var faktiskt inte roligt. Jag kisade ner över scenen mot pianot som stod i halvdunkel tack vare lamporna men ingen satt vid pianot trots att jag tydligt kunde höra spelandet tydligt nu. Okej de hade tydligen bestämt sig för att både spela mig ett spratt och straffa mig för att jag var sen.
Och de hade lyckats. Pulsen dunkade och huden knottrades när jag gick bakom scenen. Vid bordet satt Amanda. En skur av lättnad gick genom mig. Amanda satt framåtböjd och när jag kom nämnare såg jag att hon hade en stor kniv i händerna. Visserligen skulle hon förmodas ta sitt liv slutet i pjäsen men det var med en rakkniv som betjänten Jean skulle lägga ifrån sig. Den vita klänningen Amanda bar var rödfläckig över hela knät oh det droppade från kniven. Vid det här laget blev jag faktiskt lite arg. Det räckte med spratt nu. Jag hade väntat mig något sorts inspark men det här var för mycket. Amanda satt fortfarande böjd över kniven som hon höll i bägge händerna med spetsen riktad snett ner åt vänster. Hon verkade försjunken i tankar så jag harklade mig högljutt utan reaktion från henne. En tanke slog mig och jag frågade ”Har ni börjat repetera något nytt?”. Det skulle ju förklara en del och jag skämdes lite över mitt högmod att det var för min skull de satt upp allt.
Amanda såg på mig med en märklig blick som om hon inte kände igen mig. Snacka om att gå in i rollen. Jag fortsatte ner för den smala gången mot logerna för att hitta Kalle. Han var inte skådespelare och trots hans ibland djupt koncentrerade min log han alltid uppskattande när jag kom. I dörröppningen till ena logen såg jag ett par fötter sticka ut. Med tanke på storleken kunde det bara vara Börjes och jag blev orolig för att han halkat och skyndade på stegen. När jag kom till dörren förstod mina ögon inte riktigt vad de såg. Det var som att titta på en tavla och det tog flera sekunder innan jag såg att det rann av något rött och tjockt på golvet. Börje låg på rygg med armarna längs sidorna och hela skjortbröstet var täckt av vad jag förmodade var blod. När jag återfick förnuftet gick jag fram försiktigt för att inte kliva i blodet och kände efter pulsen på halsen. Det var som att röra vid en fisk. Han var död och hade nog varit en tid. Att göra hjärt- och lungräddning var inte att tala om. Jag tog samma väg ut tillbaka till scenen där Amanda satt kvar. ”Vad har hänt Amanda” stammade jag fram med en sprucken röst. Jag harklade mig och tillade lite högre när hon inte reagerade ”hallå”. Hon såg upp på mig med samma blick som tidigare men nu såg jag hennes mun som kröktes på ett ilsket sätt. Hon viskade men i mina öron hördes det som skrik ”Han pratade för mycket. Jag var tvungen att döda honom”. Ett gurgel hördes och jag var inte säker på om det var från mig eller Amanda.
Hon började skratta. Först lågt. Sen mer och mer till ett hysteriskt vrålande skratt för att plötsligt bli helt tyst och återigen titta ner på kniven i hennes händer. I tystnaden hörde jag ett ljud från andra änden av scenen och där vid pianot stod Malik. Magen kneps ihop och jag kände en rännil av kiss längs benet. Malik höll fram sina händer mot mig och hans fingrar var utslitna intill benen. Skinnslamsor hängde från fingertopparna men inget blod. Bara vitt skinn och vita ben som stack ut från hans abnormt långa pianofingrar. Maliks ansikte var så magert och kritvitt så hans bruna ögon såg ut som djupa hålor i ansiktet. Jag svettades och det kröp i hela mig men jag kunde inte slita mina ögon från Malik. Vad i helvete hände här egentligen. Jag borde ringa polis. Och ambulans. Och alla andra. Hela brandkåren. Men jag stod som förstenad med blicken fäst på Malik. Han hade sänkt händerna och stod nu bara och stirrade på mig med armarna längs sidorna så att jag inte längre såg hans fingrar lika tydligt. Jag måste ha inbillat mig tänkte jag. ”Malik” försökte jag få fram men det låt mer som ett kraxande. ”Vad har hänt?”.
Någon klappade händerna och jag tog mig ur paralyseringen och tittade ut över bänkraderna. Mitt i salongen satt någon och klappade händerna. Jag kunde inte sen vem det var men rösten var lika klar och tydlig som om han stått bredvid mig. Den var som is krossats mot mina öron. ”Nå Annie är du nöjd nu”. Jag rös som om en vertikal väg gått genom ryggraden när jag hörde Kalles röst. Snälla goa Kalle som var lite udda men alltid hade ett leende till alla. Hans röst skar genom benen på mig. ”Du kom här och snikade dig in. Din lilla falska slyna. Men jag såg vad du hade för avsikt och nu är det slut.” Jag måste ha blundat för plötsligt kända jag hans andedräkt mot min hals. En brännande svavelluktande andedräkt som om han gurglat sig med ruttna ägg och ammoniak. Jag fick svårt att andas och insåg att han hade sina armar om min kropp och sakta kvävde mig. Att inte kunna andas är min största skräck och jag panikade och fullständigt slet och krängde och fick loss mina armar och försökte klösa honom men varje gång jag kom i närheten av hans arm eller annan kroppsdel gick mina händer rakt genom. Som om han var formlös.
I nästa sekund vaknande jag på golvet med huvudvärk och drog flämtade efter andan. Hostade och kräktes rakt ut. Så fort jag kunde andas kröp jag så fort jag kunde av scenen och rullade nedför trappan utan att notera hur ont det gjorde i ryggen. Jag måste härifrån. Tursamt landade jag på knäna och hivade mig upp mot dörrposten och slängde mig ut i korridoren. Hade det varit en mardröm hade Kalles svavelstank kvickt tagit mig ur den då jag läst att man inte kunde känna lukt i drömmar. Gällde samma sak även för mardrömmar? Jag tänkte inte stanna och ta reda på det.
Lampan över dörren till personalingången lyste välkomnande grönt och sällan hade jag blivit så tacksam över en nödutgångsskylt som nu. Dörren var låst, såklart, och jag fumlade med låset en kort stund. Att det inte fanns nån jävla standard för om man skulle vrida låsvredet åt höger eller vänster. Ett ljud fick mig att stanna upp. Ett lågt mummel. Nä stönande. Jag håll andan så gott jag kunde mellan hostningar och snörvel. Ja ett klart jämrande kvidande stönande ljud hördes. Jag fick ta i allt jag kunde för att våga vända mig om och titta. Hela kroppen protesterade men ingen syntes men det stönande ljudet hördes tydligare. Det kliade i huden och jag fick svälja hårt för att inte kräkas igen. Med en hand öppnade jag dörren en glipa, beredd med andra handen att ta i för att stänga den.
Baksidan var upplyst av gatlampor och i ljusskenet såg jag människor komma haltade. Eller människor. Jag vet inte. Deras kläder hängde i trasor. Ansiktena var mörka och på några av de närmaste jag kunde se stora bubblande sår. Med huvudena på sned såg de alla på mig som om jag var dagens rätt. Vilket jag förmodligen var i deras ögon. Snabbt slängde jag igen dörren och fick låst den lagom när handtaget började röra sig rytmiskt upp och ner och bankandet på dörren blandades med frustrerat kvidande. Kan zombies bli besvikna så var det nu ett gäng mycket besvikna zombies utanför. Jag försökte dra mig till minnes allt jag visste om zombies för att veta om de kunde ta sig igenom låsta dörrar men jag fick erkänna att min kunskap var alltför liten och önskade jag sett fler zombiefilmer.
Från trappan mot logerna hördes hasande ljud och plötsligt uppenbarade sig Börje med en hand om tarmarna som hängde ur magen och den andra lyft mot mig. Hans bröstkorg syntes under den sönderskurna skjortan och var vit och påminde om de plastskelett som fanns att köpa till halloween. Jag hade aldrig sett Börje utan kläder och hade heller inte lust att se honom utan hud.
Jag backade långsamt längs väggen andlöst och gjorde mig så liten jag kunde. ”Annie hjälp” sluddrade Börje medan hans fötter liksom hasande släpade honom fram med ett kort steg i taget. Tarmarna hängde dinglande i hans högra hand och den vänstra fortfarande lyft rörde sig tomt framför honom som om han letade stöd. Med bägge händerna mot väggen bakom mig för att hålla mig uppe höll jag ögonen på Börje och gled så mycket jag kunde åt sidan bort från dörren. Med ett gäng zombies utanför var det heller ingen utväg. Jag snubblade till på en låda och med alla min kraft lyckades jag hålla mig på benen. Det stod en vagn med lådor. Några av dem hade ramlat ner från vagnen och det var en av dem jag snubblat över. Bakom dem var det mörkt och jag tog sats och hoppade över lådan för att gömma mig bakom vagnen. Jag drog ner några lådor från vagnen över mig och kröp ihop på golvet. Hjärtat tog dubbelslag i bröstet och jag kunde inte låta bli att stöna tyst över smärtan i kroppen och kylan som spred sig. Kläderna var blöta av svett och jag frös mer än jag kunde minnas att jag nånsin gjort. Så det var så här jag skulle dö. Frysa ihjäl på ett dammigt golv under ett gäng lådor i ett skrymsle av teatern där ingen skulle hitta mig. Jag knäppte händerna framför mig och bad en liten bön för Belle min hund och min syster och att det kunde sluta dra så förbannat så jag kunde dö ifred. Efter en evighet på golvet insåg jag att om det drog måste det komma nånstans ifrån och komihåg dörren. Den förbjudna dörren. Jag hade ju kommit in där.
Den var inte låst och jag sköt mig sakta bakåt uppför dörren millimeter för millimeter, lyfte armen över huvudet och tog tag i handtagen och tryckte mig ut med fötterna mot vagnen som kraft. Jag landade på ryggen med en duns som tog andan ur mig och med mina sista krafter sparkade jag igen dörren och satte fötterna mot den.
Snoret rann längs med kinden och blandade sig med tårarna. Jag ville kräkas igen men vågade inte släppa fötterna som krampaktigt trycktes mot dörren. Med ena armen torkade jag mig över ansiktet och låg där tills jag var säker på att ingen skulle komma ut genom dörren och jag kunde slappna av i benen tillräckligt för att resa mig upp till sittande. Med ansträngning kände jag igenom kroppen. Det var ömt i ryggen och magen smärtade och en bula kändes på huvudet men inget verkade vara brutet eller allvarligt skadat. Utom mitt förstånd. Med andra armen drog jag bort resten av snor tårar och kräks från ansiktet och reste mig sakta på darrande ben. Det stack i fötterna nu när blodet kom forsande tillbaka. Sakta linkade jag iväg mot gatljusen. Jag ställde mig med ryggen mot husväggen och kikade snabbt runt hörnet ifall det skulle finnas något där. Jag hade inte kraft kvar att möta något mer ikväll och min plan var att ta min cykel och bara fara därifrån. Utanför personalingången stod några människor. Det tog mig flera snabba tittar runt hörnet för att inse att det var riktiga människor så jag kunde våga mig fram.
I det svaga ljuset såg jag inte förens jag kom närmare att det var Kalle som stod där och pratade och skrattade med Amanda som hade ryggen mot mitt håll. Jag var lite osäker på om jag skulle gå fram när Kalle såg mig och utbrast ”Men kära lilla vän vad har hänt med dig”. Han kom springande mot mig och när Amanda reste sig såg jag att hennes vita klänning var alldeles röd framtill.
Kalle la sin arm omkring min midja och jag lät den motvilligt vara kvar trots att allt hår rest sig i nacken. Sanningen och säga hade jag inte ork kvar att kämpa emot och jag behövde hans styrka för att hålla mig på benen. Amanda såg bekymrat på mig och hon såg hur jag stirrade på hennes klänning. Hon tittade ner på sin mage och sen på mig igen. ”Det är vin. Jag tappade vinglaset Börje gav mig så jag hällde allt över klänningen.”. Hon log och ett litet fnitter kom över henne. ”Börje skrattade så han fick ont i magen och behövde lägga sig en stund så vi tog en paus”. Kalle stöttade mig in genom dörren som Amanda höll upp åt oss och jag hörde hennes röst eka bakom mig medan vi vek av in mot logerna. ”Allt är galet här i kväll. Agnes har fått något i halsen och kan knappt prata och Malik spelar fel hela tiden.”
