Jag har precis lyssnat till sommar i P1 med Maja Nilsson Lindelöf. Detta på grund av att jag råkade komma över en ledare i Borås tidning av Vanela Murguz. Det är mycket meta för hon i sin tur skrev om hur tröttsamt det är med kritiken mot Majas sommarprat. Kritiken handlar om att ännu en priviligierad människa gråter ut om sina låtsas-problem. Att hennes psykiska ohälsa inte är på riktigt för att hon är drivande och gott om pengar.
Som alltid när det gäller psykisk ohälsa var jag tvungen att lyssna på det. Jag har mycket fördomar och min fördom nu var att Maja skulle prata om lite ångest och vara lite nere, lite ”deppad”. Så var det nu inte. Hon pratade om sin brors psykos och schizofreni och sin egna ätstörning. Också mycket om ensamhet och vilsenhet.
Visserligen är hela programmet uruselt och jag hade nog väntat mig mycket mer av språket. Det är mycket ”alltid” och ”aldrig”. Aldrig har det varit så vackert bla bla bla. Hon borde kört manuset genom chatGPT. Men jag tror hennes sommar kan nå ut till andra unga. För även om hon och jag har totalt olika liv och det inte hade hjälpt mig när jag var i den åldern så hoppas jag och tror att det kan ge andra mycket att höra henne. Hon talar öppenhjärtligt och naket om sin ångest och hur hon haft de mörka tankarna länge.
Jag har ju hört talas om Maja i sin roll som influencer. Svårt att låta bli om man inte lever under en sten. Jag hade, liksom Anela, ingen aning om hennes man fotbollsspelaren. Jag har helt tappat/lagt ner den världen. När jag var 13–14 hade jag mycket mer koll. Jag lyssnade på radiosporten och följde fotbollen via Glenn Strömberg som var min idol. Jag blev lite stött när han lämnade Sverige och IFK Göteborg för Portugal men fick då i och för sig upp ögonen för europeisk fotboll. Men nu har jag ingen aning om vem Viktor är och bryr mig inte heller. Däremot kommer jag från och med nu ha lite mer koll på Maja.
Jag känner helt klart igen mig i vilsenheten Maja pratar om. Rotlösheten. Ensamheten. Att i tonåren bli utslängd i en miljö man inte valt och med en partner som är upptagen med sitt. Det är en speciell sorts vilsenhet som jag tror bara den som upplevt det kan förstå. För mig har det hänt vid några tillfällen. En på en torvmosse och en annan gång i ett litet torp i den småländska skogen. Det är berättelser för en annan gång.
Visserligen är våra, mitt och Majas, liv annorlunda. Min uppväxt är nog mer som hennes brors men kanske ändå inte. Jag har ett stort driv och genomför mycket mellan mina depressiva perioder. Även som depressiv har jag ett driv. Ibland mot döden för mig själv men ändå. Någon skulle kanske kalla det maniskhet. Jag jobbar mig själv till jag inte har ens ett uns av reserv kvar.
När jag var 19 (där Maja börjar sin berättelse) hade jag redan haft kontakt med psykiatrin i flera år. Först på BUP och sen på vuxenpsykiatrin trots att jag inte var vuxen. Jag hade ett pågående tablett- och alkoholmissbruk och hade legat inlagd för slutenvård. Jag hade suicidförsök med mig och bodde på HVB-hem. När jag var 30 (där Maja slutar sin berättelse) hade jag precis fått sparken från jobbet, ännu fler inläggningar och dessutom två missbruksbehandlingar och en son som jag dragit med i allt det. Dock har jag varit drogfri sen dess. Utom en gång i en förtvivlan och närmast psykos där jag drack mig medvetslös.
Tyvärr har jag inte varit fri från psykisk ohälsa. Jag är i en nu och långtidssjukskriven. Förhoppningsvis i slutet då det har varit en kamp på flera år att få rätt hjälp. Efter slutenvården som har mycket att önska har jag för tillfället i alla fall bra kontakt med öppenvården vilket jag är tacksam för. Det har inte alltid var så efter mina tidigare inläggningar. Men stödet från kommunen har kraschat helt. Det har snart gått tre månader och jag har fortfarande inte fått det stöd de pratade så fint om på SIP:en på sjukhuset. Hade jag legat inne för somatisk vård hade det närmast varit en skandal men psykiatrisk vård är liksom inte så allvarligt.
De senaste åren har jag ägnat mycket åt film. Jag hade en tanke om att lära mig allt om film och filmande. Men min sjukdom har fått mig att gallra hårt med vad jag ska och kan göra. Så jag har tvingats begränsa mig till skrivandet. Men gick förra året en studiecirkel i manusskrivande för film på ren trots. Vid en träff sa en av de som arrade att ”vem har väl inte i sin ungdom skrivit till Susanne Osten?”. Och jag blev helt ställd. Det skulle aldrig kommit mig för att skriva till någon. Varför skulle jag, en liten lort, skriva till någon idol eller framstående person?
Den enda gången jag minns att jag ens övervägde att skriva till någon var när jag var i 11 års åldern. Jag var ofta barnvakt åt mina bröder. Framför allt min äldsta lillebror som var då en tre fyra år. Jag läste om kronprinsessan Viktoria och tänkte att hon måste vara rätt ensam. Jag tyckte lite synd om henne och tänkte att jag kunde ta med min lillebror så kunde de leka. Jag tror aldrig jag gjorde slag i saken. Tur är nog det för jag hade förmodligen blivit ledsen om jag fått ett brev med att det tyvärr inte gick. Så länge man inte agerar kan man ju ha fantasierna kvar.
Jag är trots dåligt mående faktiskt ändå tacksam. Tacksam för min underbare man som stått vid min sida hela denna tuffa tid. Jag har en inkomst och socialförsäkringar som täcker en smula av inkomstbortfallet som sjukskriven. Jag har ett hem även om det just nu råkar vara på fyra hjul och väga 4,5 ton. Jag har våra hundar och massor av tid att skriva och pussla.
Men som sagt så är Majas uppväxt och min vitt skilda. Hon hittade en bok där hon skrivit ner sina livsdrömmar. Hon älskade kläder och hade mål. Jag hade inga mål. För vad skulle jag drömma om. Jag minns inte att jag hade några drömmar från min barndom eller tonår annat än att komma bort. Vad jag möjligen tänkte var att hjälpa människor att inte behöva må så dåligt som jag gjort genom livet men det föll nästan alltid på att det var jag som behövde hjälp.
Det har tagit tid att hitta vad jag vill och jag är inte där ännu. Med stöd och rätt vård hoppas jag kunna finna mina mål och drömmar och genomföra dem. Jag har funderat på att göra en bucketlist. Alltså saker jag vill göra eller uppleva innan jag dör. Det kanske kan ge mig några mål och på vägen kanske jag finner vad jag söker.
