Jag har plöjt serier nu ett tag. I bokform. Eller i alla fall uppläst från böckerna. De allra flesta har jag lyssnat på och några få som e-bok då de ej funnits inlästa. Någon enstaka på papper.
THREE PINES BYN SOM INTE FINNS PÅ KARTAN
Jag började med Louise Pennys bokserie om kommissarie Gamache. Louise Penny är numer en av mina absoluta förebilder som författare. Jag saknar personerna jag kom att lära känna dem och fick en nära relation med dem. Alla från inspektör Jean-Guy Beauvoir, Armand Gamache närmaste medarbetare, till byn Three Pines invånare; Oliver och Gabri, Ruth Zardo och Myrna och inte minst Lacoste och Annie.
jag vill åka till kanada
Visst är historierna hejdlösa och grandiosa men det stör mig inte. Jag kan knappt hålla mig innan de senare blir översatta. Jag har övervägt att läsa dem på engelska för att jag inte kan hejda mig men då det är mycket franska inklämt så tvekar jag. Böckerna har lärt mig mycket om Kanada överlag och framför allt om den franska delen av Canada, Québec. Jag gillar när karaktärer återkommer och utvecklas. Och kommer jag till Kanada så ska jag åka till byn som inte finns. De har turistresor dit.
Cold cases som inte är så kalla
Efter det gav jag mig på den skotske författaren Val McDermids serie om cold case-polisen Karen Pirie. Jag har älskat Val McDermid i många år sedan jag plöjde hela serien om Kate Brannigan. Jo, jag har läst böckerna om Tony Hill och Carol Jordan också men de är lite för makabra. Val McDermid är nog den första författaren jag satte på min författarförebild-hylla. Men serien om Karen Pirie gjorde mig galen.
slut jag aldrig glömmer
Jag har gått en del kurser och läst om skrivande och känner till det här med öppna slut. Att inte skriva läsaren på näsan med för mycket information. Men Val McDermid har i Karen Pirie dragit det till sin spets. Sluten i böckerna om Karen Pirie är mer än öppna. De väcker frågor mer än svar. Och en del karaktärer tar hon bara kål på så där utan en förvarning. Som en karaktär som man får följa i en av böckerna och som nästan kändes som en spin-of. Ingen sentimentalt – bara poff – död. Det är ju skickligt för jag glömmer ju inte böckerna i första taget.
På tv? Nej tack!
Undrar om det är samma sak i tv-serien. Som jag ju som sagt inte tänker se. Jag tänker inte se den för jag blir alltid grymt besviken när jag ser filmatiseringar av böcker jag älskar för de är inte alls vad jag föreställt mig. Så var fallet med Tony Hill och Carol Jordan och jag blev så upprörd att jag inte ens läst alla böckerna. De har förstört min bild av hur de ska se ut och agera. Ett annat exempel är Millenium-seriens filmatiseringar där jag inte sett ett enda.
Millenium trilogin i sex delar
De böckerna har jag plöjt under våren också. Jag var så sugen på Karin Smirnoffs bidrag – Havsörnens skrik – men det var så länge sedan jag läste trilogin att jag började från början. Stieg Larsson var ju en förebild på många fler sätt än som författare, hans aktivism påverkar ju definitivt min syn på honom. Jag minns när jag läste böckerna på papper (de står kvar i bokhyllan) att det var så mycket stavfel och andra fel i dem men att storyn var så bra att jag hade överseende med det. Och det är inte ofta. Jag kan sluta läsa en bok om det är för mycket stavfel för det stör mig.
Karin Smirnoffs bidrag var klart bättre än David Lagercrantz som jag kände ibland gjorde våld på Stieg Larsson. Han slarvade med fakta och research och jag hade långt högre förväntningar på honom. Karin Smirnoff introducerade en ny person som gott kan bli en bra spin-of. DÖDA HENNE INTE SNÄLLA KARIN!
Åsa Larsson
Serien om Rebecka Martinsson började jag med för flera år sedan och har väl inte läst dem i kronologisk ordning. Det kom så många kvinnliga deckarförfattare ett tag att jag blandade ihop dem. Jag gillar böckerna om Rebecka Martinsson – utom den sista. Det var nog bra att hon la ner serien där. Min upplevelse var att hon försökte få in för mycket samhällskritik. Hade jag varit lektör hade jag strukit vissa delar av den.
Är jag förmätet arrogant?
Ibland kan jag känna mig pretentiös när jag, lilla jag utan utbildning eller något utgivet, ger mig in att kritisera stora författare som släppt mängder av böcker. Jag har hört så mycket om Kerstin Ekman genom åren men inte läst något trots att jag haft tillgång till flera av hennes böcker. Hon har känts så avlägsen, liksom onåbar för en sån som jag. En av Sveriges bästa författare och medlem i Svenska Akademien. Men så hörde jag ett stycke av en följetong på radion av Händelser vid vatten och beslöt mig för att ge henne en chans. Jag började med boken som då var aktuell, Löpa varg av Kerstin Ekman. Och boken är bra. Mästerlig och inte svårläst. Men slutet. Så besviken på slutet och likaledes blev jag när jag senare tog mig an Händelser vid vatten. Det känns som om hon lagt all energi på manuset och karaktärerna och storyn, till typ sista fjärdedelen, och där tröttnat och bara vill bli av med dem.
Nu är det slut
Det känner jag rätt ofta. Att slutet inte håller. Orken tog slut efter andra akten. Sen är det bara att stapla info. Val McDermids böcker blev jag galen på för att hon gjorde liksom tvärtom. I stället för att minska flödet ökade hon trycket och sen – tänk själv. Men jag föredrar den ilskan framför besvikelsen på en alltför fattigt slut. Till och med i den så hyllade Där kräftorna sjunger kände jag den snopenheten. Det blir för enkelt. Missförstå mig rätt – jag formligen älskade Där kräftorna sjunger. Sättet på vilket hon beskriver huvudpersonen Kyas liv och naturen. Jag kunde känna den. Dofterna, känslan mot huden. Hungern. Det gjorde jag med Löpa varg också. Hennes känsla för naturen och sättet hon beskriver den är outstanding. Jag såg det framför mig. Kände kylan. Smärtan. Därför så extra snöpligt med de sluten. Jag hoppas jag har energi nog när 1 jag får gett ut en bok att ge ett bra slut.
1 Hybris eller en framtidsvision?
