Mycket i mitt liv har gått ut på att finna meningen med mitt liv. Varför finns jag. Varför är jag här. Vad ska jag göra med mitt liv. Ibland får jag små glimtar av insikt. Saker händer i tur och ordning för att lägga små stenar av inblick till en början av förståelse.
På senare år har jag skrivit mer och får ofta höra på kurser och sammanhang att om jag vill bli författare så MÅSTE jag ge mig tid. Ta mig tid och plats att skriva. Lite som veckotidningarnas ”du måste satsa på dig själv”. Vilket jag är allergisk mot för det är tradition, patriarkat och politik. Som kvinna värderas jag och min tid och utrymme inte lika mycket. Att då bli uppmanad att det ligger på mig att ta mer plats gör mig förbannad.
Jag har dock försiktigt tagit lite plats här och där i små sammanhang där jag inte ”stör” för mycket. Stör som att inte ta för mycket plats både för min sinnesfrid eller för allergier som ovan. Sammanhang där jag kan smyga in mitt eget. Min tid och plats.
Så för några veckor sen var jag på en bokfrukost på Argus vårt kommunala bibliotek. Jag sänkte nog medelåldern betydligt om man säger så. Eller jag vet inte. Jag missbedömer ålder då jag inte kan se mig som andra femtioplussare. Ibland (ganska ofta) känner jag min ålder fysiskt och med nästan genomgången menopaus så är jag per definition gammal.
Nå väl, på den frukosten fick vi boktips. Det var ju i och för sig själva tanken med bokfrukost antar jag. En av böckerna de tog upp var ”En lockton i ödemarken” av David Thurfjell. Den fanns tack och lov på Legimus där jag för det mesta intar mina böcker. På Legimus inläst av Mårten Edman. Ett tag trodde jag den var inläst av författaren själv för det känns inte som en professionell inläsare för meningsutrycken är helt av banan. Som om han läser in den samtidigt som han läser den för första gången.
Det finns en hel del att säga om inläsare. Jag har förstått med tiden hur viktig inläsaren är för berättelsen. Som när jag försökte lyssna till Ålevangeliet men hängde upp mig så pass på inläsaren att jag fick avsluta. Vilket är tråkigt då det är en underbar bok. Jag intar gärna böcker i kronologisk ordning. Därför är det irriterande när det är olika inläsare för olika böcker i serien. Framförallt mellan manliga och kvinnliga.
Jag måste nog läsa om ”En lockton i ödemarken” ett antal gånger för att ta in men den till fullo. Det visade sig att han skrivit böcker i ämnet förr och det retar mig lite att jag inte googlade på det innan jag läste boken. Men den faller så jäkla bra med var jag är i livet. Någon vecka efter bokfrukosten gick jag på en pilgrimvandring och på något sätt känns det som händelserna liksom hänger ihop.
Hans bok handlar mycket om människan och människans behov. Ett kapitel slog väldigt nära mina egna tankar:
- Vem är jag
- Varför är jag här
- Vart är jag på väg
Vad är innehållet – värdet – andemeningen I MITT liv.
Utan jobbet och det jag gör där – vem är jag. Vart är jag på väg och varför är jag – utan jobbet? Knopster har varit mitt liv i snart tio år. Innan det något annat. Och innan det… Jag har aldrig stannat upp och känt efter ändå har jag klagat över att inte veta. Men vill jag verkligen veta. Är jag redo att ta reda på vem jag är? Behöver jag veta det innan jag vet var jag är på väg och varför?
Innan jag vet vem jag är får jag förlita mig på andra och/eller en högre makt. Därav min svängning mot religionen. Känslan just nu är att jag inte har något att hänga upp mitt liv på. Det saknas liksom hållpunkter. Vart är jag på väg? Eller är kanske måste jag börja mer grundligt – VAR ÄR JAG?
