Så efter många ombokningar och en hel del ångest är jag på väg till sjukgymnasten i Kungsbacka. Jag minns inte riktigt varför just nu eller så har jag förträngt det. Jag misstänker att det är försent dock. Det är något jag borde fått för typ fyrtiofem år sen.
Det handlar ev. om basal kroppskännedom och att lära känna sin kropp. Jag har haft otroliga läsningar i kroppen och haft (har fortfarande till viss del) svårt att sträcka ut vissa kroppsdelar. Det har förmodligen gett mig en hel del av den smärta jag har i kroppen idag. Får väl se vad sjukgymnasten har för attityd. Dietisten har jag gett upp. Återigen var det hjälp jag borde ha fått för lääääääääääänge sen och som jag själv kämpat mig fram till idag.
Visst är jag stolt att jag är smart nog att ta reda på allt och lära mig praktisera det på egen hand men det är stöd jag har efterfrågat i så många år men inte fått trots att det uppenbart har funnits. Det gör mig lite uppgiven och ledsen att jag har fått ge så mycket av mitt liv till att kämpa. För överlevnad och bli nekad hjälp och stöd trots att jag bett om det för att istället tvingas hitta strategier den långa vägen och med mer energi än jag haft.
Jag har levt så länge på gränsen och är rätt trött. Just nu vill jag leva och funderar inte på att då så ofta. Men det har varit nära ganska många gånger. Jag funderar ibland på ett kamrat-gäng jag ingick i ett tag. En i gänget hade cancer och en stor trädgård. Hela gänget åkte dit och hjälpte hen med trädgården. Jag frågade varför jag inte fick den förfrågan och fick till svar att när du är döende ska du fåt det. häromdagen träffade jag en arbetsförmedlingshandläggare som tvärsäkert utan att ha träffat mig förut och läst varken journaler eller min egen text om min arbetsförmåga, att jag (eller snarare min arbetsgivare) har lönestöd som om jag vore döende.
Och återigen tänker jag på fördomarna kring psykisk hälsa. Om man jämför med ex prostatacancer vilken är den vanligaste cancerformen för män så var det (2016) 6,3 män per 100 000 innevånare i åldersgruppen 45-64 som dog av prostatacancer. För samma år och åldersgrupp för män var suicid hela 27,9 per 100 000 invånare. 2016 dog 1400 kvinnor av bröstcancer och 1490 (alla kön) dog av suicid. Psykisk ohälsa är dödligt. Det är minst 4 personer som tar sitt liv – varje dag.
Så hur kan någon se på mig och säga att jag inte är döende. Det vet denne inte. Jag som har ett antal suicidförsök bakom mig, med en lång psykiatrisk sjukdomshistoria har dessutom större risk för tidig död i både suicid som fysiska sjukdomar.
Uppdatering
Jag åkte tåg till Kungsbacka där sjukgymnasten finns. I Kungsbacka tog jag efter en viss förvirring om vilket transportmedel jag skulle med, buss 4 till vuxenpsykiatrimottagningen i Kungsbacka. De har flyttat från centrum där det var lätt att gå. Nå ja, det var rätt lätt att gå från Kraftvägen också. Tog bara lite längre tid.
På bussen satt jag med mobilen så jag la inte märke till något varken med färden eller chauffören. Det borde jag kanske ha gjort. Då jag aldrig varit på VPM i Kungsbacka så koncentrerade mig på var jag skulle men visst blev jag förvånad när bussen körde in på parkeringen utanför VPM. Bra service tänkte jag. Innan jag såg att bussen kört in där för att den blivit stoppad av polis med blåljus. Busschauffören fick blåsa och de stod kvar ett bra tag dessutom så jag undrar om busschauffören inte var nykter.
Sjukgymnasten var bra. När jag inte kunde svara så gav hon förslag istället för att avfärda mig. Hon gav mig faktiskt flera grejor redan under den lilla tiden jag var där. Att jag ska tillåta mig att skriva utan att göra ”måste-grejor” och att det inte måste bli perfekt. Bättre att göra nästan bra istället för inte alls för att det inte är ”perfekt”. Om målet är att träna regelbundet kanske första steget är att gå till och från gymet. Inte gå in utan faktiskt bara gå dit, vända och gå hem. Hon pratade om att bryta ner målet i småbitar och jag har ännu en lärdom att ta med mig till studiecirkeln jag ska facilitera på fredag.
