Acceptans och provokation

Vad i är skillnaden mellan en person som bränner en bok och en mobb som provoceras av det och gör dumheter och en twittrare som skriver om händelserna på Twitter och en mobb provoceras av det och gör dumheter?

Jo då jag kan hitta många skillnader i både stort och smått. Men i grunden, är det nån skillnad? En människa som är känd för att provocera och har uppsåt att göra det och en grupp som alltid köper det.

Jag tycker inte att Paludan borde få tillstånd till det han begär i tid och plats då jag anser det är ett led i en större kampanj och inte en isolerad företeelse att få uttrycka sin åsikt. Ställ honom på en åker nånstans i nått utkantsområde (till exempel vid vindkraftverken vid sidan av motorvägen) dit ingen vill ta sig vid 11-tiden en jobbetisdag så kan ha stå där och provocera hur mycket han vill.  

Jag försvarar inte angrepp på blåljuspersonal. ALDRIG! Det ska inte hända. Det får inte ske. Men jag har mött såna puckon inom alla yrken i den kategorien att jag kan förstå varför det händer.

Jag funderar mycket på hur vi hamnade här. Hur kan det vara okej med att unga människor skjuts ihjäl? Hur kan det vara okej att kyrkan delar ut mat på daglig basis för att folk svälter? Hur kan det vara okej att skolan segregerar och arbetslösheten i vissa bostadsområden är högre än genomsnittet? Hur kan det vara okej att vissa bostadsområden (tom här i lilla Falkenberg) är grymt misskötta och inte sköts lika fint som andra? Hur kan det vara okej att kriminalvården sparar pengar och lägger ned avdelningar som fungerar och gör gott för att vissa ständigt skriker om högre straff som vi vet inte fungerar? Hur kan det vara okej att människor med funktionsvariationer och pensionärer lever i fattigdom?

Har inte vi som samhälle misslyckats då ett rikt land som Sverige accepterar detta? Vi kan mobilisera hur mycket civilsamhälle som helst men det är makthavare och lagbestämmare som sätter ribban. Och därmed förhållningssättet, själva attityden till delar av befolkningen och värdet därav.

Dela!

Andra inlägg

Hunden Emilia sitter på en stor stubbe och tittar på mig

En vecka i stugan

Trots att jag bara har varit här i en vecka, känns det som mycket längre eftersom inget gick enligt plan – jag skrev inte och gick inte till Stättared, utan lärde mig om papper och läste ut en bok. Jag tog en paus från Steinbecks noveller, som varit både svåra och förvirrande, och funderar på deras mening. Samtidigt började Emilia löpa, vilket passade bra med hunddagisets semester, och våra promenader blev kortare på grund av ljud från skogarna.

Läs mer

Att hitta glädje och motivation

Jag har tillbringat ett dygn ensam i stugan och använt TV:n som sällskap för att undvika tystnaden. Målet är att skriva dagligen och promenera, men jag kämpar med tvivel kring en skrivutbildning och min vikt, vilket påverkar mitt välmående. Jag hoppas att skrivandet och kommande aktiviteter som träning och bokbinderi kan ge mig ny motivation och ersätta känslan av uttråkning och prestationsångest.

Läs mer