Lilla truliga tonåringen är hemma, direkt från dagis ner i sängen. Det är tufft att vara på dagis och busa hela dagen. Då är det gott att bli omsvept av handdukar och mattes ben och sova en stund.
Johanna och jag gick hem från jobbet lagom till Emilia skulle komma. Som två snömoddsklumpar kämpade vi oss hemåt. Min vanligtvis svarta jacka var tvåfärgad och Johanna täckt av ett snölager som jag fick skrapa av henne med vantarna. Det är så skönt att promenera med Johanna. Hon går lugnt och stannar och nosar och strosar. Man får ha gott om tid bara. Men det ger en tid att fundera. Eller låta bli och bara vara lite. Ibland kan jag bli stående och vänta på Johanna och märker inte när hon är klar, hon står stilla och väntar och så står vi där bägge två. Stilla. Väntande på ingenting. Meditativt.
Jag saknar våra stilla promenader. Gå på stranden där hon strosar runt och kollar läget lite här och lite där. Tar sats för att springa ifatt en fågel men inser redan innan att det inte är lönt och vänder åt ett annat håll. När hon nosat färdigt går hon bakom mig. Mitt liv var inte lugnare då, tvärtom. Det var hysteriskt på många sätt och våra promenader var en skön kontrast och ett välbehövligt andningshål.
Det är underligt men just nu är mitt liv och tillvaro grymt lugnt. Utom på en punkt. Jag har nästan koll på livet vilket inte hänt sen … Raz gick i grundskolan tror jag. Sen blev det lite rörigt några år. Med Raz, Henrik, skit-mående och jobb. Knopster. Om två veckor har Knopster funnits i åtta år. 8 långa år.
Och nu, i alla fall idag, känner jag att vi kanske har lite flyt. Och så kan man ju inte ha det så klart vi ska ha en valp så vi känner att vi lever. Emilia slängdes in i våra liv som en sakta exploderande spikbomb. Först fyra månader av omplåstrade fingrar och händer. 42 miljoner kablar, kläder, möbler, skor och diverse annat upptuggat. Språngmarscher ut i (söndertuggad) strumpläst för att fånga en glad och nöjd sprallig Emilia. ”Hon är i en jobbig tid just nu” sa hundinstruktören. JUST NU? tänkte jag som funderar på att skicka’na till Svenljunga flera dagar i veckan.
Framför allt efter våra promenader av fullkomlig hysteri då Emilia skäller på en katt som passerade långt innan vi kom dit och en Johanna som skäller och gör utfall mot ingenting bara därför att. Dagar på Knopster med gångarna fyllda med träsplint, ull, fluff och papper. Söndertuggat. Häromveckan hittade jag ett av Emilias gömställen på Knopster. Hon försöker ”gräva ner” sina skatter i sofforna men tydligen har hon gett upp det och skapat ett gömställe under en keyboard bakom en förstärkare vid soffans gavel. Där låg en liten papperskasse, en plastorm och två trumpinnar. Undrar om hon har fler gömställen på Knopster.
I desperation bokade jag tid hos en hundinstruktör. Våra promenader har blivit en mardröm. Jag har konstant smärta i höger axel och brännmärken på händerna efter Emilias tjurrusningar. Vi fick råd och tips hur vi ska bete oss vid hundmöten. Bra handfasta råd. Det kändes bra. Då. Senare på kvällen gick jag ut och rastade dem. Två hundmöten på 25 meter. Jag såg dem bägge innan Emilia. Men jag matt och trött och har ont överallt och har ju inte en suck mot hennes reaktion. Två koppel runt mina ben och två hysteriskt skällande hundar med hoptrasslade koppel runt sina kroppar. Då är jag redo att ge upp. Känns inte som om jag någon som helst koll på någonting i de stunderna. Som att jag inte förtjänar att ha koll.
”Hon är understimulerad” sa hundinstruktören. Och det vet jag. Det är jag med. Eller underaktiverad i alla fall. Jag är tjock. Magen tar emot och jag har värk i knän och fötter. Promenaderna tar energin men framför allt lusten att aktivera såväl henne som mig. Därför är det extra skönt när hon ligger här lugnt och stilla mellan mina ben och jag vet att hon kommer att vara trött både ikväll och imorgon. Jag hinner skriva och jobba. Det innebär att vi kan driva vidare Knopster, vi får lön och kan köpa plats på Hunddagisbussen. Tack alla gudar för Hunddagisbussen som aktiverar Emilia så jag kan strosa med Johanna, jobba ifred och kanske få koll på tillvaron igen.
