Ibland blir inte livet som en tänkt sig.
Ganska länge har jag planerat att vecka 40 ska jag och Johanna gå en bit på Hallandsleden. Eller Östdanmarks vandringsled. Eller Gislavedsleden. Ja nån jävla led.
Jag har inte varit redo för det tidigare men nu var det en vecka jag kunde ta ledigt. Rapporterades regn under helgen så jag bestämde måndag. SMHI ändrade prognosen så jag bestämde tisdag.
Till saken hör att veckan innan fick Johanna nån form av kramp eller vad det nu kan ha varit. Hon fick i alla fall jätteont och skriker av smärta en lång stund säkert en halv minut även om det kändes som en timme eller tre, och ville att inte stödja på ena bakbenet. Jag blir helt förstörd när hon har ont och Henrik startade omedelbart bilen och vände oss mot djursjukhuset. Jag hindrade honom då hon ganska omedelbart verkade ok. Klockan var mycket så vi skulle inte hinna ner till de stängde och då hade det blivit Göteborg och vi hade inte ätit på hela dagen.
Jag kontaktade Firstvet på paddan så denne fick ge råd. ”Avvakta och om hon blir sämre kolla upp henne men inget verkar vara akut”. Varken hen eller vi kunde se ens nån antydan av hälta på henne. Och inte var det något större fel på henne över helgen. Lika pigg och tuff som normalt. Bajsade, åt, luktade och hälsade på alla som vanligt. Eftersom hon är i höglöp går hon alltid kopplad så det är ju inga fasanjakter eller egna promenader över byn direkt. Men så vitt vi kunnat avgöra var hon ok.
Packade för vandring på lördagen när vi var en kort sväng vid friggebon. Tog med allt jag skulle behöva. Och lite till. Jag har inte vandrat på länge och framförallt inte med hund så jag har lite dålig koll på vad jag behöver. Henrik som är så ännig på att jag ska skriva varje dag ville jag skulle ha med dator men jag tvekade tom på om jag skulle ta med paddan varvid han blev förskräckt ”Du måste ju ha med den!”.
Var skulle vi vandra då? Eftersom nu Johanna ev inte skulle behöva gå långt så planerade jag om för att bara gå korta sträckor och i skogen så det blir mjukt och skönt för henne. Kollade kartan. Från Fridhemsberg till Ätran. Nä för mycket väg. Östdanmark över Älvsered. Nja för förvirrande då jag inte hade den kartan riktigt på alla appar och papper. Eller från Fegen till Sandviks kyrka. Nja det var lite långt. Okej från Krogsered söderut låter vettigt. Finns bra stanna-platser längs sjöar.
Vi åkte till Krogsered och övernattade i bilen vid badplatsen. Så vackert att vakna vid sjön på morgonen. Soligt och varmt. Packade i lugn och ro. Johanna var lite slö på förmiddagen. Var ingen riktig fart i henne. Men jag hade inte heller sovit så bra då det var alldeles för varmt. Trots öppet fönster hade jag svettats hela natten. Och Johanna mår inte heller väl av värme. Vilket jag ju vet och ändå är helt förstörd av tanken att hon ska sova ute och frysa. Herregud hon älskar snö och kan lägga sig ute i snön för att det är skönt svalkande.
Så jag packade om en gång till. Gick in för att hämta något och mötte Johanna som skrek till och såg alldeles bortdomnad ut. Jag blev återigen helt förskräckt. La henne i sängen och hon somnade omedelbart. Vi avvaktade ett tag varvid jag packade om ryggan igen. Vid det laget hade jag ingen koll på vad jag gjorde längre. Tog mest ut och stoppade in grejor lite random. Johanna vaknande och gick ut men inte fort och som det kändes inte så hågad. Okej vandringen inställd. Jag som var såååå nära. SMHI:s prognos hade varit densamma hela veckan. Rutten var satt. Planen var klar. Väskan packad. Typ. Så nära har jag aldrig kommit. Vilket misslyckande.
Men om vi bara stannar i skogen några dagar då? Ett vindskydd där jag ändå tänkt övernatta låg precis vid vägen. Johanna behöver inte gå och jag kan ha mer grejor med (till exempel paddan med tangentbord till Henriks stora tillfredsställelse). Så vi körde till sjön med vindskyddet som verkligen låg nära vägen. Väldigt nära. Men framförallt för nära ”grannar”. Meningen med att stanna där i skogen ju att slippa ljud och människor. Så jag såg ut ett ställe längre bort vid sjön. Fortfarande nära och inte långt för Johanna att gå samt nästan längs Hallandsleden. Så vi vandrade dit alla tre och jag slog upp läger. Johanna kollade runt lite och verkade ok, lite långsam men i övrigt inga problem. I alla fall inga som helst tecken på att hon hade ont. Jag la upp underlägg som hon kunde ligga på och började göra vindskydd åt henne med en tarp. Tänkte mig bygga ett litet tält så hon skulle ligga varmt och skönt om hon inte ville sova hos mig i hängmattan.
Hon la sig bredvid underläggen. Jag flyttade dem och hon la sig på andra sidan underläggen. Till slut lyckades jag övertyga henne om att det är varmare att ligga på dem. Jag är inte säker på att hon var överens med mig för strax efter gick hon och la sig där jag hade ställt trianga-köket. Jag lagade mat och åt och gav Johanna sin mat. Efter maten när jag skulle gå iväg på bajs-runda med henne vägrade hon röra sig från där hon låg. Hela hunden bara skakade. Jag la om henne täcket jag köpt åt henne och bar henne till underläggen och vindskyddet men hon skakade fortfarande så jag stoppade om henne med min sovsäck och låg bredvid henne en stund då slutade hon skaka i alla fall men var högst ovillig att röra sig.
Det började mörkna och jag var tvungen att fatta ett beslut. Så stackars Henrik som just kommit till Falkenberg och precis satt sig fick rycka ut och köra upp i skogen igen, i mörkret.
Jag bar Johanna till vägen men när vi var nästan där ville hon gå själv. Och inget fel på hennes rörelseapparat syntes då i alla fall. Hon studsade omkring och nosade överallt. Hade säkert gått ett eller annat vilt förbi. Jag undrar om hon inte tyckte synd om mig flåsande bärande på 20 kilos hund med en ficklampa i munnen. Jag stod där i månskenet, mitt i den i övrigt kolsvarta skogen med en hund som gärna hade gett sig på jakt i skogen samt med mobilen i näven försökandes dirigera Henrik till rätt plats på en smal liten skogsväg från fel håll bekymrad över att han skulle få möte då det inte fick plats ens två personbilar i bredd än mindre en husbil. Det gick till slut. Tack alla goda gudar för GPS och kartappar!
Nå, jag fick i alla fall suttit i hängmattan en liten stund och mac´n´cheese-burken smakade delikat. Jag har lite mer koll på vad vi behöver med oss till nästa gång. Om det blir någon…
