Svåger och svägerska kom förbi igår när jag stod med husbilen vid favvostället. ”Är inte H här?”
Nä han jobbar.
”Och så är du här och njuter av ledighet, vad skönt för dig.”
Och jag ba: Mmm.
Eller när jag avbokade måndagens trimning för jag fick panik. Det var inte han som skulle trimma Johanna utan en annan. ”Du har ju träffat henne hon jobbade ju i affären”. Så han skulle ta en annan hund och hon skulle ta min vilket innebar dels en ny trimmare för mig dels en annan hundägare som är helt främmande. Jag fick sådant stresspåslag att jag var tvungen att avboka med ursäkten ”det har kört ihop sig på måndag”.
Eller folk som frågar om vi har semester. Jag svarar ”typ”.
Varför kan jag bara inte säga som det är. Jag är sjukskriven på grund av depression. Stress och utmattning till den milda grad att jag blev manisk. Kroppen gick på reservenergi men hjärnan hade för länge sen lagt ner. Reserverna är slut. De få som fanns är övertrasserade. Jag har kommit till en ännu en vägpunkt i mitt liv där jag inte kan fortsätta på inslagna rutt. Det har varit några stycken som nykterheten. Det var en stor vägpunkt. Eller korsning. Eller stopp snarare. Välj att leva eller dö. Och det är jag nog vid nu med. Jag kan inte fortsätta leva som förr för då kommer jag att dö. Så jag har några andra alternativ. Ett är behandling vilket jag efterfrågat på psykiatrin i flera år. Och i början på året blev det äntligen beviljat. Då kom Corona.
Jävla Corona som slog undan benen för behandling, arbete, inkomst, familj, närhet, evenemang, musik, konvent ja allt. Och då är jag ändå grymt priviligierad och tacksam för att hag bor där jag gör och har de fördelar jag har med socialförsäkringar och en regering som satsar. Ett samhälle som håller ihop trots allt. Jag har ingen nära som dött av Covid-19 och jag kan röra mig ute och handla i affärerna när jag vill utan restriktioner. Jag inser det och är tacksam men dock fortsatt deprimerad. Jag får små minisammanbrott nästan varje dag som stackars H får ta. Vilket ändå innebär att jag kan hålla mig ovanför ytan att försöka se att det kan komma en utväg. Det betyder att jag har lyckats bryta innan det blir total låsning som sist, sommaren för två år sen.
Faktiskt har jag jobbat med den här depressionen i fyra år kanske fem. Men säg fyra för enkelhetens skull. I fyra år alltså ungefär femtonhundra dagar eller 48 månader har jag med H:s hjälp och stöd gått med en sjukdom som är botbar och skickats mellan instanser. Finns säkert fler människor med andra sjukdomar som behandlas så men jag blir så förbannad. Ja eller arg. Eller lite upprörd i alla fall. Det är typ vad jag orkar. Får ont i magen av besvikelse. Fast om man ser till traumautredningen har jag kämpat större delen av mitt liv. Tänk om någon tagit tag i mitt liv och utrett barndomstrauma redan som tonåring. Eller efter polistiden. Eller efter våld i nära relation. Eller…
Hörde lite av Sommar med Ola Wong. Hur han blev utmattad och fick psykiatrisk hjälp. Han är man i arbetande position och han fick omedelbar hjälp. Bra för honom men jag kan inte hjälpa att bli lite bitter. Jag känner ofta att jag slängts på baksidan av vården, på gödselstacken. Nu har dessutom åldern mot mig. Är ännu mindre lönt att satsa på mig. Och så bor jag i husbíl. Jag kan känna att det hålls mot mig. Du är en rik gnällig bitch. Men nä, jag är sjukskriven från en mycket låg lön. H jobbar 75% på en ännu lägre lön och han har dessutom inte rätt till varken sjukpenning eller a-kassa så han får inte bli sjuk. Vi vänder på pengarna varje månad. Vi har lån på bilen istället för hyra. Vi saknar dessutom tvättstuga och har fått ställa om till vattensparande och vad vi släpper ut. Det är ett innerligt sparande, organiserande och planerande. Men visst är jag rik. Jag bor i Sverige. Jag sitter just nu i skogen och skriver med sol och fågelkvitter. Med inget annat ljud omkring mig en susande skog och träd som gnider som mot varandra. Ett par tre månader så här skulle nog göra susen med min energipåfyllnad.
Men vi gör intrång på någons mark. Mitt inre stressande lilla jag är hela tiden skiträdd, rent ut sagt, för att någon ska komma och skälla ut oss. En arg man är mitt kryptonit. Jag går ner för räkning. Så illa att jag förmodligen kommer att tvingas lämna denna underbara plats inom kort. Inte för att någon tvingar oss utan för att min hjärna inte kan hantera den stress och panik det innebär att riskera en arg man. Jag sitter hela tiden och tittar nedåt vägen. Igår hörde vi en motor gå på. Min första tanke var nu kommer en arg man och jagar bort oss. Andra att det är en drönare för att se till att ingen inkräktar på deras mark och sen kommer de att jaga bort oss. På väg hit fick jag hejda mina impulser att tvinga H att köra ner till gamla tippen istället. Och flera igång i går samma sak. Jag är alltid redo att steppa ur vägen för att inte riskera en arg man.
Så när hundtrimmaren som inte skulle trimma svarade att ”det var ju tråkigt att du avbokar för hon tackade nej till ett annat jobb för att trimma Johanna” hamnade jag i ett omöjligt dilemma. Paniken över att åka dit krockade med paniken över en arg man. Det kommer att ta tid innan, om öht, jag anlitar honom igen.
Förmodligen av samma anledning jag inte ber om hjälp. Jag frågar inte om vi får stå här eller om någon kan hjälpa mig med ditt eller datt. Jag kan inte hantera ett nej. För mig skulle det vara samma sak som en arg människa. Någon kan ju bli arg för att jag ber om hjälp. För att jag är en sån usel människa som kräver något av någon annan. För att jag inkräktar.
