När jag är så här utmattad som jag är just nu lägger delar av min kognitiva förmåga av ännu mer. Jag förmår inte att tänka rationellt som att inse att jag måste sluta jobba.
Det är kontradiktorisk nog så att när jag blir för utmattad jobbar jag mer. Både på jobbjobb eller som nu när jag sköter mer fysiskt som gräs och vattning. H gör sitt och försöker få mig att sluta men jag blir arg och kör bort honom. Jag ska bara…
Och när jag blir för trött, för utmattad, kommer suicid-tankarna automatiskt. Jag vet ju det och rent logisk vet jag att de försvinner med vila och sömn. Men när jag är mitt i det så kan jag inte göra något åt det. Och så skäms jag. För att jag tänker så. För att jag inte kan styra. Och jag fattar inte varför jag skäms men jag säger inget till varken H eller Nickan som ju annars är de som känner mig och verkligen sett mig i mina värsta stunder. När jag varit som sjukast. Och det är ju en sjukdom, både depression och utmattningssyndrom. Så jag borde inte behöva skämmas men som sagt det är inte rationellt.
Jag får hejda mig hela tiden när jag sen fått sova lite och mår lite bättre för jag vill sätta igång projekt. Blir nästan manisk och vill det och det och det. Starta bokcirkel, starta ett nytt ASF, köra järnet med Knopster och söka till Allmänna arvsfonden om en ny idé jag fått och… Plugga kurser på högskolan och skrivande på distans och författarskola och…
Jag måste verkligen lägga band på mig för att inte starta upp saker. Tar bort mejl med erbjudanden omedelbart så hjärnan inte behöver gå igång på det. Får övertyga och övertala mig själv att NEJ JAG SKA INTE ANMÄLA MIG TILL DET! Jag ska ingenting utom det som ger energi som att vara i skogen, vila, läsa och skriva. Möjligen snickra en fågelholk. NEJ hjärna lägg ner!
Om jag skulle börja något projekt som fågelholk eller något annat än skog, vila, läsa och skriva så ger jag alla som känner mig mandat att köra ut mig och skogen och avanmäla mig till allt.
Utom skrivarcirkeln på Facebook.
