Bed(r)övat

Tandvärk. Har haft länge men ignorerat det. Till idag. I morgon ska vi köra ner bilen till verkstan i Skåne igen. Och om en och en halv vecka bär det av åt andra hållet men då för tre veckor.

Som vanligt så när vi ska åka ”långt” så känns det som om allt behöver fixas innan. Som om jag aldrig kommer tillbaka eller ska vara borta flera månader. Imorgon vi ska ju bara till verkstan över dagen. Till och med en halvdag sa verkstadssnubben när vi bokade tiden. Så innan arbetsdagens slut imorgon kan vi vara tillbaka i Falkenberg. Så jag vet inte vad jag hetsar upp mig för.

Men två ”stora resor” gör att min hjärna liksom förbereder för lockdown på något vis. Jag kan inte hantera det. Vi måste till förrådet idag och vi måste tvätta och göra det och det för den går det inte. Så givetvis var jag tvungen att ha en tid hos tandläkaren idag. För nästa vecka är det för sent. För vad kan man undra.

Nå jag fick en tid och sitter nu här med halva huvvet bedövat. Grymt obehagligt. Tandläkaren sa att det var bra att jag kom vilket på något vis känns bra. Hon hade sett på gamla plåtar att fyllningen var dålig så det var inget att tjafsa om. Pang på. Allra helst skulle jag nog hoppa bedövningen. Den är värst av allt. Under själva lagningen kunde jag nästan somna. Men det hade kanske varit annorlunda utan bedövning. Vad vet jag. Jag får aldrig frågan om jag vill ha bedövning. Till jag var 26 hade jag aldrig haft bedövning. Då skulle jag dra ut en tand och tandläkaren övertygade mig om att det var en bra sak med bedövning.

Efter jag hade bokat tiden idag så fick jag panik. Jag vill inte prata med människor för jag kan aldrig förklara.

Hur länge har du haft ont. Hur ont gör det. Var gör det ont. Hur är smärtan. Gör det ont när du xxx.”

Det vet väl för fan inte jag vill jag skrika varje gång. Fråga nån annan. Jag hade föredragit en robot där jag kunde skriva in. Kanske till och med en som hade följt mig varje dag och haft koll på när och var jag hade ont när det hände. Då hade jag aldrig behövt förklara.

Jag förstår inte motståndet mot robotar eller datorer som det ju egentligen handlar om. Blir jag så gammal att jag behöver stöd i hemmet så vill jag ha en robot. Inte okända människor som tränger sig på i mitt hem och frågar hurtigt:

Hur är det idag då.

Skit i det du.

Vad behöver du hjälp med?

Jag behöver duscha och skita, inte i den ordningen men jag orkar inte med dig så försvinn så sitter jag här i min skit istället. Ge mig glass på vägen ut när du ändå trängt dig på här.

Jag kommer inte bli en rolig gammal kärring för ev. hjälp/hemtjänstpersonal. Blir jag dement så bli jag säkert våldsam också. Blir autister dementa?

 

Dela!

Andra inlägg

Hunden Emilia sitter på en stor stubbe och tittar på mig

En vecka i stugan

Trots att jag bara har varit här i en vecka, känns det som mycket längre eftersom inget gick enligt plan – jag skrev inte och gick inte till Stättared, utan lärde mig om papper och läste ut en bok. Jag tog en paus från Steinbecks noveller, som varit både svåra och förvirrande, och funderar på deras mening. Samtidigt började Emilia löpa, vilket passade bra med hunddagisets semester, och våra promenader blev kortare på grund av ljud från skogarna.

Läs mer

Att hitta glädje och motivation

Jag har tillbringat ett dygn ensam i stugan och använt TV:n som sällskap för att undvika tystnaden. Målet är att skriva dagligen och promenera, men jag kämpar med tvivel kring en skrivutbildning och min vikt, vilket påverkar mitt välmående. Jag hoppas att skrivandet och kommande aktiviteter som träning och bokbinderi kan ge mig ny motivation och ersätta känslan av uttråkning och prestationsångest.

Läs mer