Jag är lika trött eller kanske till och med tröttare men en glöd finns inom mig som jag inte känner igen. Jag tror den vaknade till igår när jag hade ett samtal med en person och försökte få hen att förstå att det alltid blir något mer. Hen sa att bara X händer så blir allt lugnt. Och jag ser hens omständigheter och inser att det kommer aldrig att bli lugnt.
Nånstans där kom insikten till mig att det samma gäller mig. Det kommer alltid att vara något annat. Jag har vetat om det förr men ibland behöver jag en puff att få tillbaka glöden.
Det kommer aldrig att bli lugnt. Jag förstår inte varför men jag är nån form av magnet för kaos. Inte nödvändigtvis mitt egna men jag hamnar ofta i det.
Träffade en vän idag som inte sett nån annan än sin make på två månader. Hen är ganska osocial i sig och har säkert sitt kaos men så skönt (eller fruktansvärt tråkigt) det skulle vara att bara träffa en person varje dag och större delen av den dagen är denne person dessutom nånannanstans och jobbar.
Jag undrar vad det är i mig som drar till sig så mycket kaos. Jag gissar att även om jag skulle bo isolerad och bara träffa H varje dag skulle kaos leta sig fram till mig på något vis.
Som sagt ibland behövs lite påminnelse om att acceptera det jag inte kan förändra. Hantera kaoset och le. Jag behövde den sinnesron.
