Jag har gått en skrivarkurs. Eller det är kanske inte så mycket en skrivarkurs i att skriva utan lite mer att tolka sina tankar och utveckla ett bra (bättre) mående. Åtminstone använder jag det till det. Det utgår från Författarkortleken och boken Skrivhjärtat.
Det är ett antal steg att följa varav författarkortleken bara är ett litet steg. Jag skriver ca 4-5 sidor för hand för varje arbetspass. I början skrev jag varje dag men hade inte förstått hela proceduren. Idag skriver jag cirka en gång i veckan. Jag behöver en och en halv timma minst, i lugn och ro för att skriva ett arbetspass. Det blir minst två stycken improviserade texter. Förvisso är ju allt improviserat eftersom jag inte vet från dag till dag vad jag ska skriva men minst två är rent påhittade texter utifrån några ord eller begrepp. Det ena i sagform som börjar ”Det var en gång” och ska ha ett lyckligt slut.
Den sistnämnda var svår idag. Jag plockade ut en mening som var rent hopplös att komma på någon ur så jag bytte ord. Jag kom ändå inte på något så jag började skriva om ett troll. Och så blev det helt plötsligt en liten saga med ett lyckligt slut. Det är spännande att skriva utan att veta vad som ska komma ur pennan. När jag till slut liksom kapitulerar inför min hjärna som sätter gränserna och bara accepterar allt och släpper taget. Det är ju inga texter som jag vill publicera för de är trots allt egentligen bara för mig att skriva, läsa och tolka. Men ändå intressanta – för var kommer det från?
På författarkortlekens text har jag tre minuter (jag har lagt till en minut för att inte känns stress över att jag skriver för hand och spänna mig för mycket). De andra texterna är valfria i tid men minst fem minuter för sagan. Jag har nog svårare att skriva på längre eller friare tid otroligt nog. Första steget ska jag också skriva i minst fem minuter men lyckas nog sällan med det. Jag sitter och tänker för mycket.
Och så handlar det om också om känslor vilket aldrig har varit min största tillgång. Vad känner jag? Var känns det? Vad är det för känsla? Var kommer den från? Jag har synnerligen svårt att svara på den frågan. Jag har ett känslohjul till hjälp att hitta orden på känslorna. Men ändå. Vad är hoppfull? Hur känns det? Eller osäker? Hur vet jag att det är det jag känner? I känslohjulet är navet i mitten: lycka, ledsen, avsky, ilska, rädsla och förvåning. Sen delar de sig i mindre delar ut i hjulet till t ex utmanande och ursinnig. Men det är inte lätt att skicka ens grundkänslorna åt varandra. Hur vet jag att jag är ledsen och inte rädd? Eller avskyende snarare än ilsken?
Det finns långt fler s.k. negativa känslor i känslohjulet. Det har något att göra med emotion och perception som jag inte riktigt har fått klarhet i men jag saknar många positiva känslor i hjulet. Som tacksamhet, sinnesro, trygg och nöjd. Kanske är det bara olika ord av samma sak? Men vad är då skillnaden på chockerad och bestört? Eller apatisk och likgiltig?
Vad är ett lyckligt slut? Glad? Intresserad? Stolt? Kraftfull? Fridfull? Intim? Optimistisk? Accepterad?
Döm själv av min sista lilla saga:
Det var en gång ett troll som ansåg att allt var enkelt. Jag kan göra allt sa han. Jag kan hugga ner träd och plocka alla kottar i hela skogen utforska alla grottorna. Det är ju enkelt.
Hans kamrater blev alltid lite sura på hans självgodhet och vill hämnas så de ordnade en tävling i hur högt man kunde klättra i skogen. De valde ut de högsta träden och bestämde en dag för utmaningen. Men när dagen kom var trollet försvunnet. Kamraterna var aningens hånfulla dagen efter och retade honom att han inte hade vågat komma.
Men trollet svarade att, den dagen hade han klättrade upp i trädet uppe på berget och där satt han och såg ut över hela skogen. Han såg hur de andra långt där nere klättrade i de höga träden. Trots att de klättrat högst upp var det ändå bara halvvägs upp till hans utsiktsplats. Där satt han bekvämt tillbakalutad mot en tjock gren och spanade ut över skogen och åt sin matsäck i godan ro. Han hade klättrat högst.
Enkelt, sa han, och log.
