Så då är jag närmare 60 än fyrtio. Jag har egentligen inte hunnit känna efter hur det är. Har haft fullt upp med att återhämta mig efter depressionen i oktober. Jag har inte haft energi till något annat än min egen överlevnad.
Och depressionen har satt sina spår. Dels medicinskt. Jag fick bytt medicin och ökat en annan. Cymbalta som jag fick bytt till har inget bra rykte när det gäller viktuppgång och det märks. Jag går inte ner i vikt oavsett rörelsemängd eller minskat intag av näring. Dessutom har mina tvång blivit värre och illamåendet är förfärligt. Jag har en läkartid i nästa vecka där jag ska be om att få gå tillbaka på den gamla medicinen. Jag har fruktansvärt ont i kroppen av tvång och spänningar och det har varit så skönt de här åren när de nästan helt och hållet varit frånvarande.
Har också en hjärntrötthet eller utmattning som jag inte känner igen. Det kan förvisso vara biverkningar av själva depressionen. Det är en utmattning som går utöver trötthet. Bara lilla minsta inte fungerar som det ska kommer en total energilöshetsexplosion över mig. Som tidigare idag när jag kom hem efter hundpromenad och inte dragkedjan på jackan gick att knäppa upp. Jag blev så trött att jag bara ville lägga mig ner och gråta. Får riktigt ta mig samman och lugnt och metodiskt lugna mig och ta ett steg i taget. ”Det går att ta fram nyckeln under jackan. Lägg ner mobilen i översta jackfickan. Ta av dig vantarna och lägg i andra fickan. Släpp kopplet en smula och lyft på jackan och ta nyckeln i byxfickan och öppna dörren.” Verkligen tala till mig själv steg för steg. ”Så ja ta det lugnt. Du kan snart lägga dig i sängen en stund.”
Jag blir inte piggare av promenader. Förmodligen gör de mig ändå gott för jag rör på mig och det är bättre för kroppen än att sitta still. Men jag hade velat känna det positiva lite mer. Faktiskt känna i kropp och sinne att det gör gott. Nu tvingar jag mig att röra på mig utan känsla. Jag saknar verkligen att sätta upp hängmattan och ligga i den i skogen ett tag. Kanske ska packa ner varm filt och ändå sätta upp den i skogen nånstans. Finns ju varma kläder.
Tredje och sista delen på skrivkursen i onsdags. Alla ville det skulle fortsätta. Och just då och där kände jag det också. Trots att det bara varit tre gånger har vi ändå blivit en grupp på något vis. Känns sorgligt att inte kunna fortsätta det vi börjat. Men hade det å andra sidan varit fler gånger hade vi kanske inte anmält oss och faktiskt kommit alla gånger. Vi hann ändå med fantastiskt mycket på tre gånger. Kanske för att alla var så taggade på det men framförallt tror jag att den var upplagt på ett synnerligen effektivt sätt.
Förra gången diskuterade vi den inre kritikern. Dagen efter hade jag möte med terapeuten där jag tog upp det med min inre kritiker varvid hon sa ”Yo girl (kanske inte sa just det men det lät ungefär så) du har inte bara en inre kritiker. Du är din egen åklagare, domare och bödel.” En jag hörde talas om tog sin inre kritiker och skickade iväg denne till Paris på konstresa. Jag funderar på att göra det jag med. Och samtidigt avskeda åklagaren, domaren och bödeln. Eller i alla fall ge dem en tuff rättegång med min egna advokat.
”Nu är det slut på all bullshit. Ni har anklagat Tilla/Camilla och dömt henne till fasansfulla straff i rättegång efter rättegång utan bevis, utan en möjlighet att försvara sig och framförallt med lögner och falskspel. Nu är det över!”
Domaren har sjunkit ihop lite och blev blek om nosen när han insåg vad han gjort. Åklagaren rotar i papper och låtsas inte riktigt om vad som sagts ännu. Bödeln hävdar att hen bara gör vad hen blir tillsagd. UPA. Men advokaten laddar för fullt med överklaganden och upprättelse. Tyvärr lär skadeståndet bli svårt att få till.
