Har ju redan tidigare konstaterat att jag bloggar alldeles för sällan men framförallt att jag skriver alldeles för lite. Lite beror det på strulande enheter eller enheter som inte går att skriva på med den ledighet som behövs för att faktiskt skriva med regelbundenhet även dagar när det tar emot. Men mest för att jag inte ger mig tiden att göra det.
Skrivandet gör saker med mig. Jag skrev nyligen ett brev, eller vad man ska kalla det, där jag förklarade mina upplevelser och varför och vad jag behöver i psykiatrisk behandling. Det blev nästan sex A4-sidor. Och det väckte så mycket inom mig. Kokade rent konkret egentligen ner till vad jag behöver och varför. Jag har sällan kunnat beskriva det så konkret förr.
Och jag insåg vad skrivande kan göra för mig. Jag började leta efter skrivarkurser på nätet men de flesta är alltför dyra för att jag ska ha råd med dem. Min senaste sjukdomsperiod har verkligen slitit hårt på ekonomin. Jag hittade en som jag egentligen inte heller har råd med då den är i Göteborg men det är en metod som jag tror kanske kan betala sig självt i långa loppet. Det heter Skrivhjärtat. Första träffen blev inställd för kurshållaren blev sjuk men i onsdags blev det av.
Jag är sjukskriven och har varit sen i oktober. Mår mycket bättre och behöver inte sova på dagen eller ta lugnande längre. Jag längtar väl inte tillbaka till jobbet men jag har iaf inte total ångest över att varken passera förbi eller vara där några timmar i veckan. Jag promenerar mycket med Johanna och vi tar ofta tillfälle till att ta med hängmattan och ligga och slappa en stund vid sjön. Bara vara. Titta ut över sjön och höra skogsbrus och fåglar.
En dag låg jag och Johanna i hängmattan i flera timmar där jag bara tittade ut över sjön. Ingen radio. Inget läsa. Inga SoMe. Inget störande. Bara titta över sjön. Den dagen duggade det lite till och från och ljudet från regnet på tarpen och dropparna i vattnet var näsan hypnotiskt. Jag har alltid älskat när det regnar och i en hängmatta där man faktiskt befinner sig mitt i naturen i regnet är underbart. Alla borde testa hängmatta som avslappningsterapi.
I onsdags var det 3 grader varmt i Falkenebrg. Lite väl kallt för hängmatta men tog med den ändå. Har en underquilt att sätta upp för att skydda mot kylan underifrån och tog med en fleecefilt för kylan ovanifrån. Gick Ljungsjön baklänges för att kanske få Johanna att inte hoppa i dikena och bli blöt/lerig. Och det funkade. Hela vägen fram till badplatsen gick det utmärkt. På badplatsen letar hon bara efter mat så där är aldrig nån fara. Jag tänkte väl inte så långt men jag borde ha insett att runt udden där vi brukar bada sommartid är perfekt för henne att kliva ner i vattnet. Vilket hon gjorde. Förstås. Hade vi inte gått ner vid udden hade vi klarat oss. Men det var ett jävla liv från stenbrottet i Ljungby och jag ville ha lite tystnad så vi gick så långt bort på udden det gick för att komma från ljudet.
Och satte upp hängmattan alldeles för högt för att Johanna skulle kunna hoppa upp. Släppte ner ena änden alldeles för mycket så jag hamnade sittande med fötterna upp i luften och rumpan i en stubbe. Då var jag tacksam att det var kallt och inte så många besökare runt där för jag kände mig ytterst fånig. Under tiden jag flyttade om hängmattan tog sig Johanna dock ännu ett dopp.
Vi låg där i hängmattan till mina händer var stelfrusna. En blöt hund ovanpå värmer möjligen en smula men i längden är det inte s skönt så jag packade ner och gick mot bilen i min egna lilla värld. När jag vänder mig om är Johanna borta. Puts väck. Jag gick upp på brinken och långt borta på andra sidan det nyplöjda stycket se jag en mycket glad hund skutta fram över jorden. Blöt hund och jord! Ingen vidare kombo.
Jag hade bestämt mig för att åka med fyra-tåget till Göteborg och skrivarkursen för att hinna med att äta på stationen och god tid på mig att hitta. Jag insåg rätt snart att hinna med det tåget inte var att räkna med. Då måst jag ta 16.37 tåget för att säkert hinna i tid. Så jag stressar hem för att hämta Ipaden och byta jacka från min älskade oljerock som jag frös som en liten gris i till en stor bölsig vinterjacka.
Dumpar en svarttassad hund på maken som är i full färd med att spela in ett band och kör på som attans för att hinna. Jag är både tidsoptimist och hysterisk för att missa tåget. Så jag stressade som fan och kom till tåget med tio minuters marginal. Inser att jag kunde ha tagit det lite lugnare och kanske till och med kunna fått med mig glasögonen och kanske en powerbank. Alla mina enheter är gamla och batteritiden är lika långt som min egen energi numera.
På tåget i allmän kupé fungerar inga eluttag. Flyttar mig till tyst kupé där eluttaget tack och lov fungerar. Givetvis ringer var enda jävel just då. Hinner dock ladda en av mina enheter. Men mobilbatteriet ansåg att 65 % inte var tillräckligt och adress och koder för att komma in till skrivarkursen fanns på mobilen så jag vågade knappt andas på den.
Hungrig och försenad gick jag till Subway och såg världens kö. Gick till Burger King och beställde i EXPRESSmaskinen. Insåg när jag fick kvittot att det var dubbelt så många väntande där som i kön till Subway. Tänkte att jag spelar lite Ingress men nej visst ja de lilla mobilbatteri som finns måste jag spara. Letar efter en teknikaffär och går rundor i stress runt runt stationen. Ser att min whopper tillagas samtidigt som jag minns att det finns en teknikmagasinet-butik vid utgången. Köper en powerbank och rusar tillbaka till Burger King och ser en kvinna försöka ta min påse. Sliter åt mig den och gåspringer ätandes över spårvagnstorget där jag ser en TOM korvkiosk. Känner mig återigen mycket fånig.
Hittar rätt gata utan att behöva ta upp mobilen. Tack och lov hade jag studerat kartan noga på tåget. Letar efter studieförbundet vuxenskolan men hittar inget. Står helt förvirrad på gatan och ser bara en flagga för KD (usch och fy) och en för Sensus. Och förstår att jag letar efter fel studieförbund. Har världens tur när jag kommer fram till porten för just då är det en man som öppnar porten och jag smiter in. Tar hissen upp till fjärde våningen, svettig, snorig och kladdig av hamburgaren jag givetvis spillt på den nya jackan som inte är av oljerockskaraktär.
Kommer till en ståldörr med kodlås. Tar upp mobilen för att med resterna på mobilens batteri ta fram koden. Kunde knappt urskilja numren på kodlåset då jag saknade mina glasögon men lyckas trycka in en kod som uppenbarligen är fel för inte kommer jag in. Just då ringer det i mobilen. Det var kursledaren som ringde. Tack och lov, för jag kunde blivit kvar där ute tills jag i ren förtvivlan gått hem igen.
Två och en halv timme går så fort. Alldeles för fort och jag får återigen rusa på för att komma till tåget – med tio minuters marginal. Har överhuvudtaget inte använt Ipaden. Jackan sliter jag av mig så fort jag kan för att inte dö av svett och papperna vi fått på skrivkursen har så liten text att jag inte ens kan läsa rubrikerna på tåget hem. Tur att jag iaf köpte en powerbank.
