Vi har ett projekt bekostat av regionen där fyra verksamheter har närmat sig varandra och gjort grejor tillsammans. Bl a HLR-kurs och brandskydd. Nu var det dags för kurs i suicidprevention.
Kursledaren började med att förklara att de flesta som tar sina liv är deprimerade. Okej, det köper jag. Jag har varit deprimerad en stor del av mitt liv och försökt ta mitt liv. Många vänner har försökt. En del har lyckats. De allra flesta av dem har varit deprimerade eller haft stora djupa livskriser. Just livskriser var i början på skalan och djup depression och suicidrisk i andra änden på skalan. Man kan glida på skalan och hur man hanterar livskriser kan ha betydelse. Ärftlighet pekade hon på. Och tryptofan. Tydligen har tryptofan en orsak till att serotoninet minskar i hjärnan. Om man har infektion så dras tryptofanet till att kämpa mot infektioner och då minskar det produktion av serotonin ergo deprimerad.
Och här blev det kollision mellan mig och kursledaren. Hon förklarade att det beror på att det är kemisk obalans i hjärnan. Hon hade en lång utläggning om främst serotonin men även Noradrenalin. Hon skrev även upp dopamin vad den nu har med det at göra. ”Tänk er som en kanal runt i hjärnan där det ska flyta serotonin och noradrenalin i sammansättning och lagom fart.”
Och sen beskrev hon hur man medicinerade med serotonin vilket står för 70% av depressionen och mer ovanliga noradrenalin (30%). Och en lång utläggning av anamnes, mimikfattighet, ingen hungerkänsla eller lust att äta, inte tycker något är kul, somnar men vaknar på natten vid 3–4, och nästan alltid på hösten. Och på våren la hon. ”Vi kan ju förstå varför man blir deprimerad på hösten men på våren vet vi inte. Det kan ju vara så att alla är glada och solen skiner och folk går i shorts och mår bra” (OBS inte ordagrant) och på något sätt skulle man bli deprimerad av det. Jag frågade henne om det är så att om jag ser alla glada människor på våren och därför får lägre serotoninhalt men hon menande att det inte var så. Jag vet fortfarande inte vad hon menande för där började jag bli rätt upprörd.
Hon gick på om att det var viktigt att ha kännedom om sin diagnos för med kunskap kan jag påverka. ”Jag är så glad nu när jag möter patienter och de är så pålästa, de har googlat och kan mycket”.
Vad är det jag ska kunna??? Hur mycket serotonin halt jag har? Vilken medicin jag behöver? Hon påpekade flera gånger att det inte går att mäta serotoninhalt utan det är enbart beteende man går på för att ställa diagnos med hjälp av de kännetecken som räknades upp ovan.
Men vad är det då jag ska kunna?
Så flera gånger sa hon att det vi kommer att lära oss många nya ord som är bra att känna till när man träffar vårdpersonal. Dygnsrytm var ett sådant ord [sic!]. Det var tydligen viktigt att man har rubbad dygnsrytm när man är deprimerad. Differentialdiagnos var ett annat. ”Nu för tiden tar man alltid prov på struma då det kan vara en differentialdiagnos”. Som jag har hypotyreos* vet jag by fact att det gör det inte alls. De gånger jag har orkat har jag fått tjata mig till de proverna.
När en av åhörarna nämnde neuropsykiatriska funktionsvariationer (npf) så sa hon att de med npf eller ”neuropsykdiagnos” som hon uttryckte det, har farit illa i psykiatrin men numera tas alltid hänsyn till npf. Också det är ju rent BS. Antingen får du vård för depression/psykisk sjukdom ELLER npf. De flesta vårdpersonal kan inte hålla två tankar i huvudet samtidigt. Skulle en dessutom drabbas av någon fysisk åkomma är det helt kört om en även har en psykisk ohälsa av något slag. (Ja jag är bitter och tar bara upp mina negativa erfarenheter, det finns bra vårdpersonal som kan tänka flera tankar samtidigt)
Och numera så frågar ju de alltid om man haft många infektioner eftersom då kan tryptofanet påverka serotoninhalten. Påstår föreläsaren. Jo men visst. Min fysiska hälsa har aldrig kommit upp till diskussion inom psykiatrin. Få har jag hört ens fått frågan. Tvärtom i de flesta fall.
Så först förolämpar föreläsaren mig genom att säga att jag får lära mig massa ”fina ord” som jag underförstått inte kunde innan. Jag får lära mig om min sjukdom depression trots att det enda hon ”lärde” ut var att mina serotoninhalter är låga vilket ingen vet med säkerhet. Och sen står hon och målar upp någon drömtillvaro som hon tycker det fingerar. Hon har arbetet inom psykiatrin i 40 år vilket hon stolt påpekade i början och jag tycker nånstans hon borde veta vad hur det inte fungerar idag. Jag blir så provocerad hur hon stod och sa emot sig hela tiden. Hur bra psykiatrin är och hur dåliga distriktsläkare är på farmakologin när det gäller psykiatrin (eftersom nu psykiatri enbart går ut på att medicinera). Men de flesta av oss, och ffa våra unga, får öht inte tillgång till psykiatrin. De är utelämnade till (den urusla) distriktsläkaren. I bästa fall.
Och hon borde veta om det. Hon borde ha räknat ut att det skulle komma någon som jag på föreläsningen. En bitter tjurig gnällig människa med dåliga erfarenheter. Som jag har använts som försökskanin hela mitt liv och testat i princip alla de vanligaste mediciner som finns så känns hela hennes s.k. föreläsning som ett stort hån. Hur de ens kan veta vilken medicin de ska ge och hur mycket. Hon stod och berättade att man börjar på liten dos för att ”smyga in” medicinen då kroppen inte gillar nya ämnen. Sen öka man den försiktigt till maxdos. För är en människa riktigt deprimerad så måste man upp till maxdos den s.k. terapeutiska dosen. Alla oavsett. Hon skrev tom upp milligrammen. Från 25 till 250.
Och hjälper inte medicinen så måste vården fundera på om det är rätt medicin och byta för som hon ju berättade i början så är det vanligast att det är serotonin halten som är problemet. I mer sällsynta fall noradrenalinet. Och menar att då får man som vårdpersonal gå tillbaka till grunden och titta på om det finns någon annan medicin och isf sätta ut den första. ”Att sluta med medicin går mycket fortare än att börja” underförstått att det är mycket enklare och inga som helst problem.
”Och då kan man ju fråga sig varför det inte finns en medicin som inte tar bägge men det finns det – Efefxor”. Hon står alltså på en föreläsning för människor med psykisk ohälsa (varav flera med dåliga erfarenheter och en del med obehandlad ohälsa) och berättar om en medicin som verkar vara rena mirakelmedicinen.
Jag har provat efexor. Givetvis. Biverkningarna på den var hemska. Så jag var tvungen att sluta. Jag har fått igenom nästan alla SSRI. Och när inte den ena hjälpte satte den in andra. För det är så de gör. Jag har idag mediciner mot både serotonin och noradrenalin. Och ingen av dem kan jag sluta med för det är ju så att när du tillsätter dessa slutar hjärnan att tillverka dem och du måste fortsätta äta medicinen resten av livet. Hade jag inte låga nivåer av dem från början så har jag det definitivt nu.
Jag blev inlagd första gången när jag var nyligen fyllda 18. Liten rädd, superstressad tonåring med trauma och djup ångest. Och autism men det var det ingen som förstod då. Jag blev iproppad alla möjliga mediciner men ingen samtalskontakt. Ingen traumautredning. Ingen fysisk undersökning. Ingen npf-utredning. Ingen missbruksutredning. Jag blev inlåst på psykiatrisk vuxenvårdsavdelning i antal månader och sen skickad till en HvB-hem där jag återigen blev utnyttjad som arbetskraft och hånad för den jag var.
Det som tog mig till psykiatrin ursprungligen.
Sen dess med ett antal gula receptblanketter och vitgröna påsar från apoteket.
*Hypotyreos betyder underfunktion i sköldkörteln
