Att träffa en terapeut är inte ett kafferep som hen själv uttrycker det. Och det ska gudarna veta. Förra mötet var skittufft. Jag vet ju vad jag gör men hen berättade varför. Och så mitt i prick. Vi pratade också om hur jag inte tar hand om mig själv, aldrig sätter mig själv först.
Och det tog en dag sen bröt jag ihop. Och gjorde det jag brukar. Jag gömde mig. Drog mig undan. Åkte från allt utan att säga något. Sökte upp en sjö. Jag vet inte varför jag dras till sjöar. Jag har dragits till sjöar sen jag var liten. En liten stuga vid en sjö hade varit drömmen. Men till dess har jag köpt en hängmatta. Jag vågar dock inte hämta den på posten.
Redan när jag lämnade allt på fredagen skrev jag till styrelsen att jag inte skulle komma nästa vecka. Delar av mig var den lilla Charlie. Den tycka synd om ömkliga lilla Charlie. Jag satt sen och väntade på respons på mejlet. Fiskade efter nån form av uppmärksamhet. Det var fredag och jag skickade till jobbmejlen så ingen läste det ju. Och det var lite smått barnsligt. Men kanske inte så dåligt. Kanske gjorde lilla Charlie något bra (tänkte skriva ”för en gångs skull” innan jag kom på mig själv). Så jag åkte hem och gjorde mig ännu mer ensam.
För det andra jag gjorde, för första gången sen jag skaffade det, var att inaktivera mitt Facebook-konto. Jag har under åren varit mer eller mindre frånvarande på FB, använt det lite mindre eller inte alls i omgångar men aldrig inaktiverat mitt konto. Tills nu. Samt tog bort alla appar på mina enheter med Facebook och Messenger. Jag vet inte om det var av uppmärksamhetsömkansfiskande på ett väldigt destruktivt sätt eller en önskan att faktiskt vara inaktiverad.
Det har dock först med sig lite intressanta konsekvenser. Dels insåg jag hur mycket kommunikation jag för via FB. Hur mycket politik som är beroende av FB. Hur totalt oinformerad, utanför, marginaliserad man blir utan FB. Jag har ändå många andra SoMe som Insta där jag har kontakt med familj och ffa Twitter där jag får det mesta av mina nyheter för att ”hänga med i debatten”.
Jag fick messa folk för att berätta att jag inte har FB längre och be dem att mejla mig om det var viktiga saker. Och i en situation där jag är trött och nere, drar mig undan och inte vill träffa eller prata med någon var det en ganska speciell situation att tvingas göra detta samt veta vilka jag skulle meddela. Jag missade att meddela några dels pga. att jag faktiskt inte har mobilnummer till alla då jag enbart haft kontakt med dem via FB. Det blev till och med så att en person blev upprörd för hen trodde jag blockat hen. Det är tydligen resultatet när en inaktiverar sitt konto, att ingen kan tagga en och denne då får känslan av att vara blockad. Det i sig är rätt spännande.
Återigen så får jag den där känslan att jag inte får må dåligt. Att jag hela tiden måste vara stark, hel och förklarande. Aldrig flippa ut, aldrig göra något tokigt för då sårar jag andra och gud förbjude, det är det värsta som kan hända.
För mig.
Jag är så rädd att göra fel. Så rädd att få kritik. Så rädd för att andra ska tro saker om mig att jag aldrig vågar slappna av. Kom på mig själv igår inför hundkursen att ”undrar om de andra tycker jag är en dålig att för att Johannas tassar är så otrimmade”. För de är verkligen vildvuxna. Jag gillar hennes pälsiga vildhet. Jag älskar hennes fanor på benen och det ulliga brösthåret och hennes fina svansflagga och hennes osymmetriska öronlappar men ffa älskar jag hennes tassar.
Men när jag går ner som i förra veckan så är känslan att alla ska döma mig. Ibland blir jag som ett trotsigt litet barn som går in för att alla ska tycka illa om mig redan från början så är det gjort och jag behöver inte fundera. Men troligare är att jag bara är tyst Ställer mig lite vid sidan om. Existerar liksom inte bara finns. Eller om det är tvärtom.
Jag är så övertygad om att inget jag gör eller jag för den delen ska tas på allvar, accepteras eller ens lyssnas på. Så varje gång jag öppnar munnen eller tar plats så förväntar jag mig att inte bli lyssnad på i bästa fall, eller bli utskälld. Alltid göra lite till. Aldrig slappna av. Aldrig vara. Alltid på min vakt. Aldrig bli accepterad för den jag är. Alltid ha den där lila sugande känsla i magen. För den är mer lila än blå. Skarpt lila nästan violett.
I måndags, första dagen på min självvalda-påtvingade-kris-sammanbrotts-ledighet, åkte jag ut till en annan sjö och bara låg i gräset i timmar. Sen åkte jag hem och beställde en hängmatta. Jag har i flera år önskat mig en hängmatta. Inte en sån hängmatta att ha i trädgården utan ett alternativ till tält-hängmatta. Den var dyr. Och jag vågar inte hämta den.
Ska jag verkligen ha den?
Är jag värd det?
