De gånger i livet jag har gjort stora förändringar har jag väl inte varit redo precis, snarare innerligt trött på Att leva som jag gjort eller döende. Jag har ändå flera gånger verkligen sparkat och skrikit i trots. Eller rädsla. Inför förändringen. Men genomfört det och gått från klarhet till klarhet.
Nu är Jag inne i nästa förändringsfas. Jag tror jag är redo för det men hur vet man det? Egentligen. I vilket fall har jag fått, via vårdgaranti, en terapeut i Gbg. Jag skickade ut förfrågningar till alla på listan i Halland och Gbg och den enda som kunde bär och vad jag ville var denna i Gbg, mycket speciella person. Första gången svor hon och använde sig av fysisk miljö för att illustrera vad hon menade. Sen envisas hon med att kramas.
Jag har inga problem att kramas. Tvärtom så gillar jag det. Jag vet inte varför folk har fått för aig att jag ogillar det. Kanske när människor börjar betyda något men jag är osäker på vad. Men en professionell typ behandlare är jobbigare. Kanske är min erfarenhet av övergrepp ett hinder.
Jag har ingen vana vid att kramas. Min biologiska mamma var inte en kramare. Sonen däremot är uppväxt på kramar och närhet. Terapeuten frågade idag om jag minns när han föddes. Och hur kan jag glömma. Ett blålila litet underverk låg på min mage och sa ingenting. Han tittade upp på mig (maten?) och så självklart låg han där. Kravlade sig upp till bröstet och åt. Och somnade.
Jag har ingen aning hur det gick till när jag föddes. om jag var oönskad. Om min biologiska mamma fick hålla mig. Om jag var sjuk eller om jag kunde äta direkt. Jag har ingen aning. Jag vet ju att det var många problem med mig senare. Både fysiskt och annat. Förmodligen ett ganska besvärligt barn som gick sina egna vägar.
Men som terapeuten sa, det spelar ingen roll, för jag har en rättighet att bli älskad som barn. Att få trygghet och vara älskad för den jag var (är). Positiv feedback för det jag gjorde. ”Görat och varat.” Förra terapitillfället pratade vi om straffen vi fick. Ofta var det att gå och lägga sig. Mitt på dagen eller mycket tidigare än vi skulle. Ibland utan mat. Ibland fick vi komma upp och äta middag. Jag minns inte att jag gick och la mig hungrig dock. Men som jag sa till terapeuten så var jag lite ”sneaky”. Jag utvecklade en mycket bra smygteknik. När vi bodde i lägenheten smög jag upp och stod i hallen och tittade på tv i spegeltavlorna som satt på motsatta väggen där Tv:n syntes. Visserligen spegelvänt. Jag såg mycket av min barndoms tv spegelvänt. Senare när vi flyttade till huset hade jag rummet precis innanför köket så jag kunde smyga upp och ta mat.
Satt morsan i köket var det värre men ganska ofta satt hon nere i gillestugan och tittade på tv. Tv-tittandet blev mer lidande av det för det gick inte att smyga där. Möjligen utifrån där man kunde ligga på backen utanför och titta ner på Tv:n men då gick en miste av ljudet. Jag levde dock mycket på radion på den tiden. Därför jag intresserade mig för sport antar jag då jag fick in sportradion på min lilla radio.
Terapeuten menade lite upprört att jag ju inte var ”sneaky” som jag sa. ”Du försökte ju bara överleva”. Och visst. Uttrycker man det på DET sättet så var jag ju inte sneaky. Jag var en överlevare. Och hur besvärlig jag än var som barn, med sjukdomar och sömn och fantasifullhet var jag värd att älskas.
För min skull!
