Vi visste måndagen skulle bli hysterisk. Därför tog vi sovmorgon. Det innebar dock att vi lämnade den nya praktikanten åt våra anställda.
Vilket vi i och för sig vet att de kan hantera men det är ändå nervöst med en ny praktikant. Och när ingen av oss är på plats. Vi har heller inte hunnit förbereda något för hen som t ex inloggning på Intrat vilket gjorde maken mer än lovligt irriterad. Det är stress han definitivt inte ska utsättas för. Men dygnet har ju bara 36 timmar. 37 om man räknar lunchen…
Det är mycket som händer iom projekt rulltrappa och jag orkade inte ens tänka på det idag. Men som vi har en stor utbildning imorgon borde jag nog ha gjort det. Jag har två stora grejor efter mig och vi är mitt uppe i årsmöteshandlingarna som skulle varit klara för typ minst en vecka sen. Vi är hopplösa på planering. Men jag hann röja lite på det rum jag vill flytta till samt sortera lite Hjärnkollsprylar som jag meddelade ansvarig att hen kan hämta och dessutom kontakta budgetrådgivaren åt en av våra anställda samt svara på lite mejl. Och koka kaffe tre gånger!
B&M hade möte med kommunen ang. tåget på fm och ramlade in efteråt för att informera om det. På jobbet finns en valp som #Johannathehund inte är över sig förtjust i och det är lagom hysteriskt. Mitt i allt ringer mamma och behöver ha skjuts till doktor och apotek. Hon behövde dessutom handla på ett litet litet Ica som håller på att bygga om så inget finns där det ska vara och inget går att komma åt. Men jag lyckades i alla fall handla lite snabbmat åt maken och mig och jag hann precis tillbaka till jobbet för att hälsa på revisorn med make och barn innan B&M kom med tåget. Då hade bandet som träffade en av våra musikproducenter i Red Room tack och lov hunnit bli klara.
När jag tänker på hur våra dagar ser ut och hur våra liv är tänker jag ibland att vi måste filma det för ingen jävel skulle tro oss när vi berättar om det. Förmodligen skulle ingen tro på om vi filmar heller förvisso för det är inte ett normalt liv.
Jag älskar det i vanliga fall och sådana här dagar får mig att fortsätta. Kanske för att jag känner att jag lever. Men just nu är jag så trött och sliten att det enda jag tänker på är att äta glass och gråta. En vän sa till mig att jag borde åka på tyst retreat. Det hade nog funkat om jag kunde hitta en retreat där jag inte heller kan tala med mig själv.
Det jag längtar efter mest just nu är lite mer värme. Sex grader varmare så jag kan ge mig ut och springa. Varje vår längtar jag efter att springa och nu med Johanna är det verkligen en längtan. Det ska bli så kul!
Normal? Jajamän!
