Ibland undrar jag mer än vanligt över mitt jobb. Vad är det jag gör egentligen. Jag producerar ingenting. Känns inte som jag egentligen gör något vettigt alls. Och vissa dagar består enbart av massa möten som jag funderar på vad de gör för nytta att jag bevistar.
Häromkvällen var jag på ett möte där jag sas står för det mer praktiska medan de andra mer övergripande ska ordna pengar till det vi ska göra som de sen får njuta av resultatet. Jag kan känna mig synnerligen awkward på sådana möten. Jag har ingen utbildning, ingen erfarenhet, ingen expertis och egentligen inget att komma med förutom min vilja. Bland de få som var närvarande på mötet representerade vi ungefär ett tiotal olika föreningar (om en inte räknar en ordförande som bara hen representerade 86 olika lokalföreningar). Ganska ofta är samma människor som går på alla dessa mötena och inte sällan blir det en synergi-effekter. Och mycket riktigt fick vi snabb-bokat in ett nytt möte för en komplett annorlunda grej för helt andra föreningar med ungefär samma mål och innehåll.
Dagen efter startade med ett möte på ytterligare en annan förening. Vi är fyra olika organisationer som börjat samorganisera oss då vi har samma målgrupp och ganska ofta samma individer som växlar mellan oss. En gång i månaden ungefär sådär, har vi möte. Vi pratade om vilka gemensamma planer vi har och hur vi ska kunna samverka trots konflikter.
Jag fattar inte hur det kan vara så svårt och mest känns det som det är ”personalen/de neurotypiska” som ställer till svårigheterna. Det är så mycket ”mitt” men iofs existerar vi till stor del på samma pengar. Men ett respektfullt bemötande kan man ha ändå. Ffa från en förening jag var med och drev i många år.
Jag försöker ha ett öppet och ödmjukt sinne på mötena men på detta möte misslyckades jag. Ett tag funderade jag på att resa mig och gå men då jag var ordförande och tillika projektägare hade det kanske inte varit det mest produktiva. Jag fick hålla inne min frustration tills jag kom tillbaka och pytsa ut det i små korta utbrott innan det var dags för nästa möte.
Sista mötet för dagen var nog det trevligaste. Jag har av någon anledning blivit någon form av samtalskontakt för en person. Det ger mig ganska mycket att ha dessa möten. Jag lär mig en hel del om mig själv under tiden. Kanske för att jag stannar upp och funderar över ved hen säger under samtalets gång. Med en person jag egentligen inte har något ansvar för på annat vis än bara prata. Hen kräver inget av mig utom min närvaro och det är ganska skönt.
Senare på kvällen utanför Ica träffade jag ännu en aspie. En person som alltid är på positivt bra humör och ständigt har en historia på lager oavsett. Den glädjen var precis vad jag behövde där och då och jag slörpade tacksamt i mig den.
Det är ganska spännande att börja dagen med ett möte med ”personal/NT” som inte kan bete sig, till att avsluta dagen med samtal om DNA med en aspie och Wales historia med en annan. Hade bara det första mötet bestått av aspisar hade det förmodligen varit mycket enklare, färre konflikter och mer produktivt.
