Att bli med hund bara så där, var en konstig känsla. Jag har levt med hund förr men aldrig haft fulla ansvaret. När jag föddes hade min bio-mamma en spaniel men det blev för mycket med mig och hunden och den gången valde hon mig.
I halvvuxen ålder har jag bott på HVB-hem där det fanns hundar. Först på ett med uppfödning på en holländsk båthund och en irländsk setter jag blev störtförälskad i. Sen bodde jag på ett annat hem med olika hundar. Ett kort tag 4 stycken men det var labben Söta som blev ”min”. Vi gick på brukshundsklubben, ute i skogen i timmar och umgicks hela tiden. Utom på nätterna. Hon fick inte, liksom de andra hundarna inte gå upp på övervåningen där sovrummen var. 
Sen har jag bott med min väninna G och hennes kennelhundar. När det har behövts har jag passat dem, inte sällan själv. Men hon hade ju alltid yttersta ansvaret. Nu plötsligt sitter jag här med en vuxen hund och jag får panik.
Lustigt nog samma panik jag hade när sonen var nyfödd. Vad ska jag göra. Tänk om jag gör fel. Jag kan skada hen. Om hen blir sjuk har jag ingen aning. Då för 25 år sen kunde ringa G i full hysteri när sonen var liten. Tänk om – jag vet ju ingenting! Och ungefär samma känsla har jag nu. Tänk om – jag har ju inte en aning vad som är rätt. Att jag uppenbarligen har gjort någorlunda rätt med sonen i 25 år är helt försvunnet när den känslan uppkommer.
Jag har varit på väg att åka upp och lämna tillbaka Johanna flera gånger under den här tiden med känslan att jag ”förstör henne”. Om hon får en fästing så blir jag panikslagen för om jag gör fel när jag tar bort den kanske Johanna blir sjuk eller skadad. När hon haltade häromveckan så mådde jag skitdåligt för att jag inte sett till hennes tassar ordentligt. Om nosen är varm får jag panik. Om nosen är kall blir jag hysterisk.
Nu när det smällt av fyrverkerier och Johanna har haft ångest över det har känt mig så misslyckad för jag har förstört henne. Framförallt efter alla bilder på Facebook med hundar som enligt deras hussar och mattar aldrig nånsin är rädda för någonting. Jag är sämst i hela världen på att ta hand om en hund.
Den känslan fick jag även när jag läst på olika forum om hundar och då kanske främst spaniel-sidor, hur de går ut i timmar varje dag, cyklar med dem, tränar minst en timme, spårar, leker och fixar. Och jag har inte tid eller energi för det. Jag har fått så dåligt samvete om jag bara gått fem kilometer med Johanna. Bara borstat henne en kvart. Bara klickertränat tre gånger förra veckan och glömt byta till färskt vatten idag. Jag hittar inte fodret hon fått hos uppfödaren här nere så vi köper annat foder men tänk om det är fel.
Första natten hos oss snodde hon till sig benen från revbensspjäll vi glömt framme i vår okunnighet. Vi fick superångest bägge två och googlade på vad som kunde hända. För det VET ju ALLA att man hundar får inte äta tillagade ben av fläsk, fisk, får och fågel. Vi gav henne en burk med majs och en näve kokosflingor som hon åt med lika stor iver. Hon sket majs hela dagen efteråt och vi stod där och rotade i bajset efter bendelar. Vi är fortfarande lika engagerade i hennes bajs och frågar varandra hur Johanna har bajsat och hur det såg ut.
Jag älskar att gå ut med Johanna och så mycket det går får hon gå lös. Vi går ofta ute i hamnen på gamla sopptippen och på Doktorspromenaden och givetvis i skogen. Jag njuter av promenaderna där hon gör sin små rundor och kommer – formligen – dundrande förbi mig. Hon hoppar och studsar på alla fyra när hon ser en fågel i ett träd. En dag i hamnen på en runda hoppade hon upp på piren och stod där en stund och nosade på något trevligt. Jag har ju ingen koll på vad hon gör på sina små rundor och mådde så dåligt av skam när jag en dag hittade jag en stor knöl på hennes läpp. Tänk om hon ätit något som fastnat i läppen. Eller gjort sig illa när hon sprungit lös. Knölen öppnade sig sen och rann ut. Jag köpte desinfektionsmedel och sterila kompresser på apoteket.
Vi har hyfsat lärt oss att aldrig lämna någonting framme på bordet eller bänken men en och annan tallrik har väl gått i golvet och jag kan hitta skålar långt inslickade under möbler. Bröd äter hon emellertid inte inomhus. Däremot mer än gärna utomhus. Vadå fågelmat!?
Några veckor efter hon kommit till oss, lämnade vi henne ensam hemma på prov och då passade hon på att äta gammal lax från soporna hon drog fram och välte ur skåpet. Efter den förra benincidenten blev vi inte fullt lika hysteriska. Och mattan blev nästan som ny efter tvätt även om den luktade lax i veckor efteråt.
Ensam tycker Johanna inte om att vara men det får bli en annan historia.
